A.Den allmänne åklagaren vid München I har begärt att den parlamentariska immuniteten för Petr Bystron, ledamot av Europaparlamentet, ska upphävas med anledning av anklagelser mot denne enligt avsnitt 86a jämfört med avsnitt 86 i den tyska strafflagen avseende påstådd användning av symboler för antikonstitutionella organisationer och terroristorganisationer.

B.I begäran anges att Petr Bystron, efter det att Ukrainas ambassadör i Tyskland avskedats den 12 juli 2022, ska ha publicerat ett fotomontage på sitt twitterkonto som visar utsnitt från bilder på personer som tidigare innehaft höga offentliga ämbeten, där var och en håller upp höger respektive vänster arm med utsträckt hand och fingrarna pekande uppåt. Det publicerade montaget var försett med texten ”Bye, bye [...]! Tyska politiker vinkar hejdå!” Översättning av originalet.. Petr Bystron anklagades för att åtminstone ha tagit i beräkning att detta fotomontage hos en objektiv twitteranvändare skulle ge intrycket att den utsträckta armen var en ”hitlerhälsning”, då detta var en hälsningsform som användes av nazistregimen. Petr Bystron åtalades för att ha spridit eller offentligt använt symboler för antikonstitutionella organisationer och terroristorganisationer i Tyskland.

C.Efter utredning lämnade de behöriga myndigheterna in en begäran om upphävande av Petr Bystrons immunitet, ställd till den tyska förbundsdagen, som han då var ledamot av. Den tyska förbundsdagen upphävde hans immunitet den 7 september 2023.

D.Petr Bystron valdes in i Europaparlamentet i valet i juni 2024. Efter tillkännagivandet av det slutliga valresultatet avbröt de behöriga myndigheterna, genom beslut av den 9 juli 2024, provisoriskt det straffrättsliga förfarandet mot honom för att gå vidare med begäran om upphävande av hans immunitet.

E.Petr Bystron var inte ledamot av Europaparlamentet vid tidpunkten för det påstådda brottet.

F.Det påstådda brottet och den efterföljande begäran om upphävande av Petr Bystrons immunitet rör varken yttranden som han gjort eller röster som han avlagt under utövandet av sitt ämbete i den mening som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

G.I artikel 9 första stycket a i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier anges att Europaparlamentets ledamöter på sin egen medlemsstats territorium ska åtnjuta den immunitet som beviljas ledamöterna i den medlemsstatens parlament.

H.I artikel 46.2, 46.3 och 46.4 i Förbundsrepubliken Tysklands grundlag föreskrivs följande:2)”En ledamot får – med undantag av om ledamoten grips antingen på bar gärning när vederbörande begår ett brott eller under dagen därpå – ställas till svars eller gripas för en straffbar handling endast om förbundsdagen gett sitt tillstånd.3)Förbundsdagens tillstånd ska även krävas för varje annan begränsning av en ledamots personliga frihet eller för inledande av förfaranden mot en ledamot enligt artikel 18.4)Straffrättsliga förfaranden och varje form av förfarande som inleds mot en ledamot enligt artikel 18 samt alla kvarhållande åtgärder och andra begränsningar av ledamotens personliga frihet ska avbrytas på förbundsdagens begäran.”

I.Syftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda parlamentet och dess ledamöter från rättsliga förfaranden i samband med verksamhet som utförs under utövandet av ämbetet som parlamentsledamot och inte kan skiljas från det ämbetet.

J.Enligt artikel 5.2 i arbetsordningen är parlamentarisk immunitet inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.

K.I detta fall har parlamentet inte funnit några belägg för att det rör sig om fumus persecutionis, det vill säga att det finns faktiska omständigheter som tyder på att de ifrågavarande rättsliga åtgärderna har inletts i avsikt att skada ledamotens politiska verksamhet i dennes egenskap som ledamot av Europaparlamentet.

L.Å ena sidan kan parlamentet inte likställas med en domstol, och å andra sidan kan parlamentsledamoten, inom ramen för ett förfarande för att upphäva immunitet, inte betraktas som ”anklagad” Tribunalens dom av den 30 april 2019, Briois/parlamentet, T-214/18, ECLI:EU:T:2019:266..