(10)Material med sexuella övergrepp mot barn, oavsett hur det har skapats, också med hjälp av artificiell intelligens, inbegriper ofta bilder som visar sexuella övergrepp mot barn som begås av vuxna. Det kan även inbegripa bilder av barn som medverkar i en handling med tydlig sexuell innebörd, eller av deras intima kroppsdelar, där bilderna framställs och används för i första hand sexuella syften, och utnyttjas med eller utan barnets vetskap. Vidare omfattar begreppet material med sexuella övergrepp mot barn verklighetstrogna bilder av ett barn som medverkar eller som avbildas som medverkande i en handling med tydlig sexuell innebörd, för i första hand sexuella syften, samt så kallade instruktionsböcker som är avsedda att ge råd, vägledning eller instruktioner om hur material med sexuella övergrepp mot barn kan genereras, distribueras eller förvärvas och om hur sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn eller kontaktsökning med barn kan begås.

(11)Forskning har visat att en begränsning av spridningen av material med sexuella övergrepp mot barn inte bara är avgörande för att undvika upprepad viktimisering i samband med att bilder och videor av övergreppen cirkuleras, utan också är viktig som en form av förebyggande åtgärd för gärningsmän, eftersom tillgång till material med sexuella övergrepp mot barn ofta är det första steget mot konkreta övergrepp, oavsett om materialet visar exploatering och övergrepp som är verkliga eller endast verklighetstrogna. Den pågående utvecklingen av applikationer med artificiell intelligens som kan skapa realistiska bilder som är omöjliga att skilja från verkliga bilder väntas leda till att antalet bilder, pseudofotografier och videor i form av så kallade deepfakes som genererats av artificiell intelligens eller skapats med hjälp av någon annan informationsteknik och som visar sexuella övergrepp mot barn ökar exponentiellt under de kommande åren. Dessutom omfattas utvecklingen av förstärkt, utvidgad och virtuell verklighet som använder avatarer och sensorisk återkoppling, t.ex. genom enheter som skapar en upplevelse av beröring, inte fullt ut av den befintliga definitionen. Införandet av en uttrycklig hänvisning till representationer som genererats ”på något sätt” och en hänvisning till ”avbildningar och representationer” ”oavsett vilken metod som använts för att skapa eller manipulera materialet” bör säkerställa att definitionen av material med sexuella övergrepp mot barn beaktar denna och framtidens tekniska utveckling på ett tillräckligt teknikneutralt och därmed framtidssäkert sätt.

(12)För att förebygga brott som inbegriper sexuella övergrepp mot barn bör definitionen av material med sexuella övergrepp mot barn omfatta instruktioner om hur man begår sexuella övergrepp mot barn eller exploaterar dem sexuellt, oavsett i vilken form instruktionerna tillhandahålls. Sådana instruktioner, också i form av handböcker, ger råd om hur man hittar, gromar och begår övergrepp mot barn och undviker att identifieras och åtalas eller ger vägledning om hur man genererar, distribuerar eller förvärvar material med sexuella övergrepp mot barn. Digitala modeller eller promptar som möjliggör skapande av AI-genererat material med sexuella övergrepp mot barn bör också betraktas som instruktioner om hur man begår sexuella övergrepp mot barn eller exploaterar dem sexuellt och bör därför omfattas av definitionen av material med sexuella övergrepp mot barn. Genom att sänka tröskeln och ge nödvändig sakkunskap bidrar de till att skapa incitament för gärningsmän och stödja sexuella övergrepp. Spridningen av sådana instruktioner online har redan lett till att vissa medlemsstater ändrat sin straffrättsliga lagstiftning och uttryckligen straffbelagt innehav och spridning av sådana instruktioner. Bristen på harmonisering skapar en ojämn skyddsnivå runt om i EU.

(14)Vid antagandet av lagstiftning om materiell straffrätt bör unionen säkerställa enhetlighet i denna lagstiftning, särskilt när det gäller straffnivåerna. Eftersom detta direktiv innehåller ett ovanligt stort antal olika brott krävs det, för att direktivet ska kunna avspegla vilken grad av allvar det är frågan om, en differentiering av straffnivån som går längre än vad som normalt bör föreskrivas i unionens rättsliga instrument. Detta direktiv bör säkerställa att brott som begås med hjälp av teknik omfattas av samma straff som andra brott eftersom de är lika allvarliga och orsakar likvärdiga trauman.

(15)Allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn bör omfattas av effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Detta omfattar framför allt olika former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn som underlättas genom användningen av informations- och kommunikationsteknik, exempelvis då kontakt sökes med barn i sexuella syften via sociala medier och chattrum på internet. Definitionen av material med sexuella övergrepp mot barn bör också klargöras och i högre grad anpassas till den som förekommer i internationella instrument. Mer allmänt bör den terminologi som används i detta direktiv anpassas till erkända internationella standarder såsom de terminologiska riktlinjer för skydd av barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp som antogs av den interinstitutionella arbetsgruppen i Luxemburg den 28 januari 2016. För att öka effektiviteten i genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna också harmonisera och modernisera det språk som används i deras nationella rätt för att anpassa det till det språk som används i detta direktiv. Som en central inledande åtgärd innebär detta att termen ”barnpornografi” ersätts med ”material med sexuella övergrepp mot barn”.

(20)I samband med material med sexuella övergrepp mot barn ger formuleringen att något ”inte ska anses ha begåtts olovligen” medlemsstaterna möjlighet att anse handlingar förknippade med material som skulle kunna utgöra material med sexuella övergrepp mot barn som försvarliga när de utförs i exempelvis medicinska, vetenskapliga eller liknande syften. Vidare utesluter termen ”olovligen” inte möjligheten att åberopa ansvarsfrihetsgrunder eller andra liknande principer som under vissa omständigheter befriar en person från ansvar. Den möjliggör även verksamhet inom ramen för inhemska rättsliga befogenheter, exempelvis myndigheternas lagliga innehav av material med sexuella övergrepp mot barn i samband med straffrättsliga förfaranden eller för att förhindra, upptäcka eller utreda brott, eller verksamhet som utförs av organisationer såsom jourtjänster, som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn, när dessa organisationer har fått tillstånd av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är etablerade. Denna verksamhet omfattar särskilt mottagande, analys och upprättande av rapporter om misstänkt material med sexuella övergrepp mot barn vilka lämnats in till dem av nätanvändare eller andra organisationer som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn, inbegripet fastställande av var det material som nämns i rapporterna hyses, samt genomförande av sökningar för att upptäcka spridning av material med sexuella övergrepp mot barn.

(22)Kontaktsökning med barn för sexuella ändamål via internet utgör en särskild hotbild eftersom internet erbjuder användarna anonymitet på ett sätt som saknar motstycke eftersom de kan dölja sin verkliga identitet och andra personuppgifter som ålder. Under det senaste årtiondet har användningen av informations- och kommunikationsteknik gjort det allt lättare för gärningsmän att få kontakt med barn, och kontakterna inleds ofta med att gärningsmannen lurar in barnet i komprometterande situationer, till exempel genom att låtsas vara en jämbördig part eller med annat vilseledande eller smickrande beteende, både i verkligheten och i virtuella världar. Denna ökade tillgång till barn har lett till en snabb ökning av företeelser som sexuell utpressning. Sexuell utpressning av barn avser handlingen att framställa hot om att distribuera intimt material som avbildar det barn som utgör brottsoffret för att få pengar, material med sexuella övergrepp mot barn eller andra former av vinning under hot om att dela materialet utan den avbildade personens samtycke. Detta drabbar barn både under och över åldern för sexuellt självbestämmande. Under de senaste åren har det skett en ökning av ekonomiskt motiverad sexuell utpressning från organiserade kriminella grupper som särskilt riktar in sig på tonårspojkar, vilket i flera fall har lett till att dessa barn begått självmord. Det är därför viktigt att alla dessa företeelser omfattas av medlemsstaternas lagstiftning på lämpligt sätt. Samtidigt erkänner medlemsstaterna att det är viktigt att bekämpa kontaktsökning med barn även i andra sammanhang än internet, särskilt när kontakten inte sker via informations- och kommunikationsteknik. Medlemsstaterna uppmuntras att straffbelägga kontaktsökning som syftar till att förmå ett barn att träffa gärningsmannen för sexuella ändamål och som begås i barnets närvaro eller närhet, exempelvis genom att införa ett särskilt förberedelsebrott eller försök till brott enligt detta direktiv eller som en särskild form av sexuellt övergrepp. Oavsett vilken rättslig lösning medlemsstaterna väljer för att straffbelägga ”offlinegromning” bör de se till att lagföra gärningsmännen till sådana brott.

(23)Mot bakgrund av den senaste tekniska utvecklingen, och i synnerhet utvecklingen av artificiell intelligens och av förstärkt, utvidgad och virtuell verklighet, finns det ett akut behov att mer effektivt ta itu med kontaktsökning med barn och att genomföra periodiska utvärderingar av den rättsliga ramen: Kriminaliseringen av kontaktsökning med barn bör inte begränsas till röst-, text- eller e-postkonversationer, utan bör även omfatta kontakter, utbyten och möten i verkligheten eller i virtuella världar, inbegripet i en förstärkt, utvidgad eller virtuell verklighet, samt storskalig kontaktsökning med barn genom användning av chattbottar som tränats för det ändamålet, eftersom detta fenomen i sig väntas öka sett till den tänkbara utvecklingen av applikationer med artificiell intelligens. Därför bör ”med hjälp av informations- och kommunikationsteknik” tolkas tillräckligt brett för att omfatta all denna tekniska utveckling.

(24)Detta direktiv reglerar inte medlemsstaternas politik när det gäller frivilliga sexuella handlingar mellan barn som kan ses som ett normalt utforskande av sexualiteten inom ramen för människans utveckling, med beaktande av olika kulturella traditioner och rättstraditioner och nya sätt att etablera och upprätthålla kontakter mellan barn och ungdomar, även genom informations- och kommunikationsteknik. De medlemsstater som väljer att utnyttja de möjligheter som avses i detta direktiv gör detta som ett led i utövandet av sina befogenheter. I synnerhet bör medlemsstaterna från kriminaliseringen kunna undanta frivilliga sexuella handlingar som enbart omfattar barn över åldern för sexuellt självbestämmande och frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter. Medlemsstaterna bör säkerställa att jämbördiga parter skyddas från åtal för frivilliga och icke-exploaterande sexuella handlingar, förutsatt att det inte finns något inslag av tvång, något missbruk av förtroende eller någon beroendeställning mellan de jämbördiga parterna. Ändringarna av den artikeln syftar till att klargöra undantagets tillämpningsområde, mot bakgrund av att vissa medlemsstater tycks ha tolkat dess ursprungliga lydelse alltför extensivt (t.ex. genom att från kriminaliseringen undanta frivilliga handlingar mellan barn över åldern för sexuellt självbestämmande och vuxna i vilken ålder som helst som anses vara ”jämbördiga parter” trots en betydande åldersskillnad). Bestämmelserna rörande åldern för sexuellt självbestämmande bör inte tolkas på ett sådant sätt att kriminaliseringen av sexuella övergrepp mot och exploatering av barn som har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande på något sätt begränsas, eftersom inget barn kan samtycka till sexuella övergrepp.

(25)Medlemsstaterna bör ange försvårande omständigheter i sin nationella lagstiftning i enlighet med de tillämpliga regler om försvårande omständigheter som fastställts genom deras rättssystem. Brottsoffrets ålder, behandling som syftar till att ändra en persons sexuella läggning eller könsidentitet (så kallad omvändelseterapi) och det faktum att brottet motiverades av en eller flera av de grunder som skyddas enligt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör beaktas som en försvårande omständighet. De bör se till att domare har möjlighet att beakta dessa försvårande omständigheter när de utmäter straffet för gärningsmännen, även om det inte finns någon skyldighet för domarna att tillämpa dessa försvårande omständigheter. Medlemsstaterna bör inte ange dessa försvårande omständigheter i sin lagstiftning när de är irrelevanta med tanke på det specifika brottets art. Relevansen av de olika försvårande omständigheter som anges i detta direktiv bör utvärderas på nationell nivå för vart och ett av de brott som avses i detta direktiv.

(26)Fysisk eller psykisk oförmåga bör inom ramen för detta direktiv även anses omfatta tillstånd av fysisk eller mental oförmåga till följd av påverkan av narkotika, läkemedel eller alkohol, eller någon annan substans som skulle kunna påverka den fria viljan. Personer i ett tillstånd av oförmåga kan inte ge informerat och frivilligt samtycke, vilket innebär att en sexuell handling under sådana omständigheter alltid sker utan samtycke.

(31)Offer för sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn är ofta oförmögna att anmäla brottet under flera årtionden efter det att det begicks på grund av de känslor av skam, skuld och självförebråelse som bland annat kan vara kopplade till den sociala och kulturella stigmatisering som fortfarande omger sexuella övergrepp, det hemlighetsmakeri som övergreppen omges av, hot eller beskyllningar från gärningsmannens sida och/eller trauma. På grund av barns särskilda sårbarhet och utvecklingsmässiga begränsningar kanske de inte fullt ut förstår att de utsatts för ett övergrepp, särskilt om gärningsmannen är en vuxen som de litar på. Det kan dröja ända till vuxen ålder innan överlevare utvecklar den känslomässiga mognad som behövs för att inse att det var ett övergrepp och förstå de långsiktiga konsekvenserna av det. Trauman kan göra att brottsoffren förtränger eller stänger ute minnena i åratal för att skydda sig själva. Gärningsmän som utsätter barn för sexuella övergrepp och sexuell exploatering tenderar, till skillnad från personer som begår andra våldsbrott, att förbli aktiva fram till ålderdomen och fortsätter att utgöra ett hot mot barn. Mot bakgrund av detta kan verkningsfull utredning och lagföring av brott som inbegriper sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, liksom lämpligt bistånd och stöd till offren, tillhandahållas endast om preskriptionstiderna avskaffas.

(34)Medlemsstaterna bör uppmana alla personer som har kännedom om eller hyser misstanke om sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av ett barn att rapportera till de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna bör i synnerhet göra information tillgänglig för barn om möjligheten att anmäla övergrepp, inbegripet till hjälplinjer och genom de kommunikationsplattformar som används mest av unga. Det är varje medlemsstats ansvar att bestämma till vilka behöriga myndigheter sådana misstankar kan rapporteras. Sådana behöriga myndigheter bör inte inskränka sig till barnavårdsmyndigheter eller relevanta sociala myndigheter. Kravet om misstanke ”i god tro” bör syfta till att förhindra att bestämmelsen åberopas för att rättfärdiga att anmälan av helt och hållet inbillade eller osanna uppgifter görs med ont uppsåt.

(35)Reglerna om behörighet bör ändras i syfte att säkerställa att personer från unionen som begår sexuella övergrepp mot barn eller exploaterar barn sexuellt kan åtalas, även om de begår brotten utanför unionen, särskilt genom så kallad sexturism. Med sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism bör förstås sexuell exploatering av barn av en eller flera personer som reser från sin vanliga miljö till ett resmål utomlands där de har sexuella kontakter med barn och deltar i brott som beskrivs i detta direktiv. Vad gäller sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism som sker utanför unionen uppmuntras medlemsstaterna att med tillgängliga nationella och internationella instrument – inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal om utlämning, ömsesidigt bistånd eller överförande av lagföring – samarbeta med tredjeländer och internationella organisationer i syfte att bekämpa sexuell exploatering av barn utomlands. Medlemsstaterna bör främja en öppen dialog och kommunikation med länder utanför unionen för att göra det möjligt att med stöd av relevant nationell lagstiftning åtala gärningsmän som reser utanför unionens gränser för sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism.

(36)Åtgärder för att på ett heltäckande sätt skydda barn som är brottsoffer bör vidtas med barnets bästa i främsta rummet och med beaktande av en bedömning av deras behov. För ett effektivt skydd av barn krävs att hela samhället involveras. Barnet ska stå i centrum och alla relevanta myndigheter och organ bör samarbeta för att skydda och stödja barnet, i barnets bästa intresse. Barnahusmodellen, där man tillhandahåller en barnvänlig miljö där det arbetar specialister från alla relevanta discipliner, är för närvarande det mest avancerade exemplet på ett barnvänligt rättsväsende som undviker upprepad viktimisering. De berörda bestämmelserna i detta direktiv bygger på den modellens principer. Modellen syftar till att säkerställa att alla barn som är inbegripna i utredningar av övergrepp mot barn eller sexuell exploatering av barn får ta del av en högkvalitativ bedömning i barnvänliga miljöer, lämpligt psykosocialt stöd och barnskyddstjänster. Detta direktiv syftar till att säkerställa att alla medlemsstater upprätthåller dessa brottsofferorienterade principer och inför åldersanpassade och tvärprofessionella barnskyddssystem för att tillhandahålla effektiv vård och effektivt rättsligt stöd till barn som är brottsoffer, även om det inte kräver att medlemsstaterna ska genomföra just Barnahusmodellen. Om läkarundersökningar av barnet är nödvändiga för brottsutredningar, t.ex. för att samla in bevis på övergrepp, bör dessa för att begränsa återtraumatisering inskränkas till vad som är absolut nödvändigt. Denna skyldighet bör inte förhindra andra läkarundersökningar som är nödvändiga för barnets välbefinnande. Det bör vara lätt för barn som är brottsoffer att få tillgång till ett barnvänligt rättsväsende, till rättslig prövning och till åtgärder för att hantera intressekonflikter när sexuella övergrepp mot eller sexuell exploatering av barn förekommer inom familjen. När en särskild företrädare bör utses för ett barn under en förundersökning eller rättegång, kan också en juridisk person, en institution eller en myndighet ikläda sig denna roll. Dessutom bör barn som utsatts för brott skyddas från sanktioner, t.ex. enligt den nationella lagstiftningen om prostitution, om de berättar om sin situation för behöriga myndigheter. Dessutom bör drabbade barns deltagande i straffrättsliga förfaranden i möjligaste mån inte orsaka dem ytterligare trauma till följd av förhör eller visuell kontakt med gärningsmän. Alla myndigheter som deltar i förfarandena bör utbildas i ett barnvänligt rättsväsende. Goda kunskaper om barn och barns reaktionsmönster vid traumatiska upplevelser kommer att bidra till att säkra kvaliteten vid bevisupptagning och minska barnets stress under genomförandet av nödvändiga åtgärder. När barn som är antingen brottsoffer eller vittnen deltar i straffrättsliga förfaranden bör domstolen ta full hänsyn till deras ålder och mognad vid genomförandet av förfarandena och säkerställa att förfarandena är tillgängliga och begripliga för barnet. Barns rätt att bli hörda och delta på ett meningsfullt sätt bör prioriteras genom att man säkerställer att barnens åsikter blir hörda och respekteras under hela processen.

(37)Medlemsstaterna bör erbjuda barn som är brottsoffer och överlevare skräddarsydd och omfattande hjälp på kort och lång sikt, oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte. Med överlevare bör förstås en person som varit med om sexuellt våld som barn, oavsett rättslig ställning och oberoende av om personen erkänts som brottsoffer av ett rättssystem. Alla skador som barn vållas genom sexuella övergrepp och sexuell exploatering är betydelsefulla och bör behandlas så snart som möjligt efter brottsoffrets första kontakt med myndigheterna. Omedelbar hjälp till brottsoffer före och under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden är avgörande för att begränsa det långvariga trauma som är kopplat till övergreppen. För att underlätta ett snabbt tillhandahållande av hjälp, inbegripet identifiering av relevanta stödtjänster, bör medlemsstaterna utfärda riktlinjer och protokoll för personal inom hälso- och sjukvård, utbildning och sociala tjänster, inbegripet personal vid hjälplinjer. Skador till följd av sexuella övergrepp och sexuell exploatering är av sådan art att barnet bör få hjälp till dess att det har tillfrisknat i såväl fysisk som psykisk bemärkelse, vilket innebär att hjälp kan behövas även in i vuxen ålder. Man bör överväga att erbjuda hjälp och råd åt föräldrar eller vårdnadshavare till eller personer med ansvar för barn som är brottsoffer, såvida dessa inte är misstänkta för brottet i fråga, så att de kan bistå barnet under hela förfarandet.

(39)I direktiv 2012/29/EU fastställs en rad rättigheter för brottsoffer i samband med straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till skydd och rätten att få ett beslut om ersättning från förövaren och varje organisation som kan ställas till ansvar för sexuella övergrepp mot och sexuell exploatering av barn. I förslaget till översyn av direktivet om brottsoffers rättigheter föreskrivs riktade ändringar av alla brottsoffers rättigheter. Barn som fallit offer för sexuella övergrepp, sexuell exploatering och material med sexuella övergrepp mot barn bör utöver de rättigheter som fastställs i det direktivet dessutom få tillgång till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud, även när det gäller att söka ersättning för skada. Sådan juridisk rådgivning och sådant juridiskt ombud kan också tillhandahållas av de behöriga myndigheterna för att söka ersättning från staten. Syftet med juridisk rådgivning är att offren ska kunna få information och rådgivning om de olika möjligheter som finns tillgängliga för dem. Den juridiska rådgivningen bör ges av en person med lämplig juridisk utbildning utan att denne nödvändigtvis behöver vara jurist. Tillgången till juridisk rådgivning och, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, till juridiskt ombud bör vara kostnadsfri åtminstone när offret inte har tillräckliga ekonomiska resurser, på ett sätt som är förenligt med medlemsstaternas interna förfaranden. Brottsoffrens rätt till ersättning bör inte omfattas av någon preskriptionstid.

(40)EU-centrumet för skydd av barn (EU-centrumet), inrättat genom förordning [.../.../EU om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn]16, bör stödja medlemsstaternas arbete och fullgörande av sina skyldigheter när det gäller att förebygga övergrepp och stödja offer enligt detta direktiv. Att fastställa dessa regler och inrätta EU-centrumet utan oskäligt dröjsmål är av yttersta vikt för att rationalisera och stärka de många insatserna för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn i hela unionen. Det bör underlätta utbytet av bästa praxis i och utanför unionen. EU-centrumet bör uppmuntra till dialog mellan alla berörda parter för att bidra till utvecklingen av toppmoderna förebyggande program. Genom att samarbeta med medlemsstaterna och bidra till standardisering av insamlingen av uppgifter om sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn i hela unionen bör EU-centrumet dessutom vara en tillgång när det gäller att stödja evidensbaserad politik för både förebyggande och hjälp till brottsoffer. Medlemsstaterna bör inrätta nationella myndigheter eller motsvarande enheter som passar deras interna organisation, med beaktande av behovet av en minimistruktur med fastställda uppgifter som har förmåga att bedöma tendenser när det gäller sexuella övergrepp mot barn, samla in statistik, mäta resultaten av åtgärder för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn och regelbundet rapportera om sådana tendenser, statistikuppgifter och resultat. Sådana nationella myndigheter bör fungera som nationell kontaktpunkt och tillämpa en integrerande flerpartsstrategi på sitt arbete. Medlemsstaterna bör dessutom inrätta nödvändiga mekanismer på nationell nivå för att säkerställa fungerande samordning och samarbete vid utarbetandet och genomförandet av åtgärder för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, både online och offline, mellan alla relevanta offentliga och privata aktörer, samt underlätta samarbetet med EU-centrumet och kommissionen. Eftersom EU-centrumet inrättas genom förordning […/…/EU om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn] bör alla bestämmelser som hänför sig till det i detta direktiv tillämpas från och med den dag då den förordningen träder i kraft.

__________________

16 COM(2022) 209, 11.5.2022.

(42)Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förebygga eller förhindra handlingar som är relaterade till främjande av sexuella övergrepp mot barn och sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism. Olika förebyggande åtgärder skulle kunna övervägas, exempelvis utarbetande och förstärkning av en uppförandekod och självreglerande mekanismer inom turistindustrin, införande av etiska regler eller ”kvalitetsmärkning” eller införande av en uttalad policy för turistorganisationer för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism. Medlemsstaterna bör utnyttja de verktyg som står till deras förfogande enligt unionsrätten, nationell rätt och internationella avtal i syfte att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn i samband med resor eller turism genom eller till deras territorium, framför allt genom att vidta lämpliga åtgärder när de mottar relevant information från tredjeländer, inbegripet att utföra ytterligare kontroller eller utfärda ett beslut om nekad inresa inom ramen för förordning (EU) 2018/1861 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller17.

__________________

17 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, EUT L 312, 7.12.2018, s. 14, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2018/1861/oj.

(43)Medlemsstaterna bör fastställa eller stärka sina strategier för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, inbegripet åtgärder för att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn, liksom åtgärder för att minska risken för att barn blir offer, med hjälp av information, kampanjer för att öka medvetenheten, inbegripet för föräldrar, frivilliga, personer med ansvar för barn, lärare, pedagogisk personal, personer som arbetar med barnskydd, personal inom socialtjänsten och familjehemsvården, tränare och coacher, rättstillämpare, familjerättsdomare, poliser ute på fältet, hälso- och sjukvårdspersonal, ledare för religiösa samfund och samhället i stort, samt forsknings- och utbildningsprogram, inklusive sexualundervisning. Vid sådana initiativ bör medlemsstaterna inta ett synsätt som värnar om barnets rättigheter. Det är viktigt att säkerställa att informationskampanjer riktade till barn är lämpade för denna målgrupp och att de är tillräckligt lättbegripliga samt att de är skräddarsydda för de specifika behoven hos barn i olika åldersgrupper, däribland barn som inte nått skolåldern och barn som är särskilt utsatta, inbegripet barn med psykiska, intellektuella, sensoriska eller fysiska funktionsnedsättningar, barn i migrationssammanhang (ensamkommande barn eller barn med medföljande vuxen) eller barn som inte uppfyller konventionella normer när det gäller sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck eller könsegenskaper. Förebyggande åtgärder bör vidtas utifrån en helhetssyn på fenomenet sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn där man beaktar dess online- och offlinedimensioner och mobiliserar alla berörda parter. I synnerhet när det gäller onlinedimensionen bör åtgärderna omfatta utveckling av digitala färdigheter, inbegripet ett kritiskt förhållningssätt till den digitala världen, för att hjälpa användare att identifiera och hantera försök till sexuella övergrepp mot barn på nätet, söka hjälp och förhindra att övergreppen begås. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att förebygga sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn som vårdas i ett gruppboende i stället för att tas om hand av sin familj. Man bör överväga att införa särskilda hjälplinjer/telefonjourer, i de fall sådana inte redan existerar. Barn bör kunna få information och rådgivning om de brott som avses i artiklarna 3–8b genom dessa kanaler.

utgår

(50)När det bedöms lämpligt med beaktande av dels vilken fara gärningsmännen utgör, dels risken för återfall i brott, bör dömda gärningsmän tillfälligt eller permanent kunna förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet och frivilligverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn eller inom organisationer som arbetar för barn eller organisationer som verkar i allmänhetens intresse i kampen mot sexuella övergrepp mot barn. Vid rekrytering för en befattning som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn bör en arbetsgivare begära information om i kriminalregistret intagna fällande domar för sexualbrott mot barn eller om befintliga diskvalifikationer mot att utöva viss verksamhet. Med arbetsgivare avses i detta direktiv även personer som bedriver organisationer som är aktiva inom frivilligverksamhet som omfattar tillsyn över barn eller omsorg om barn och som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn, inbegripet i samhällsmiljöer som skolor, sjukhus, socialvårdstjänster, idrottsklubbar eller religiösa samfund. På vilket sätt som information överlämnas, till exempel via den berörda personen, liksom det exakta innehållet i informationen och vad som avses med organiserad frivilligverksamhet och med direkt och regelbunden kontakt med barn bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning. Den information som överförs från en behörig myndighet till en annan bör dock åtminstone innehålla alla relevanta uppgifter som lagras av en medlemsstat i dess nationella kriminalregister och alla relevanta registeruppgifter som lätt kan erhållas från tredjeländer, såsom information som kan erhållas från Förenade kungariket via den kanal som inrättats i enlighet med del tre avdelning IX i handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan19.

__________________

19 EUT L 149, 30.4.2021, s. 10, ELI: http://data.europa.eu/eli/agree_internation/2021/689(1)/ojhttp://data.europa.eu/eli/agree_internation/2021/689(1)/oj.

(52)För information som (ännu) inte finns tillgänglig i det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris), t.ex. information om tredjelandsmedborgare som begår brott fram till dess att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/81620 har genomförts fullt ut, bör medlemsstaterna använda sig av andra kanaler för att tillhandahålla all relevant information till arbetsgivare som rekryterar till en tjänst som inbegriper direkt och regelbunden kontakt med barn. Syftet med detta direktiv är inte att harmonisera reglerna vad avser berörda personers samtycke vid utbyte av information ur kriminalregister, dvs. huruvida sådant samtycke ska krävas eller inte. Oavsett om samtycke krävs eller inte krävs enligt den nationella lagstiftningen innebär detta direktiv ingen ny skyldighet att ändra den nationella lagstiftningen och de nationella förfarandena i detta hänseende.

__________________

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/816 av den 17 april 2019 om inrättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN) för att komplettera det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister och om ändring av förordning (EU) 2018/1726 (EUT L 135, 22.5.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/816/oj.

Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, material med sexuella övergrepp mot barn och kontaktsökning med barn för sexuella ändamål, inbegripet brott som begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik. Det inför också bestämmelser för att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet av dess offer.

a)allt material som avbildar ett barn som medverkar i en verklig eller simulerad handling med uttrycklig sexuell innebörd,

b)all representation, oavsett med vilka medel, av ett barns intima kroppsdelar för i första hand sexuella syften,

c)allt material som avbildar en person som framstår som ett barn som medverkar i en verklig eller simulerad handling med uttrycklig sexuell innebörd eller varje avbildning av de intima kroppsdelarna på en person som framstår som ett barn för i första hand sexuella syften,

d)alla verklighetstrogna bilder, pseudofotografier, avbildningar eller representationer av ett barn som medverkar i en handling med uttrycklig sexuell innebörd eller av ett barns intima kroppsdelar för i första hand sexuella syften, oavsett vilken metod som använts för att skapa eller manipulera materialet, inbegripet användning av artificiell intelligens, deepfake-teknik eller förstärkt, utvidgad eller virtuell verklighet,

e)allt material, oavsett form, som är avsett att ge råd, vägledning eller instruktioner om att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–8b, inbegripet instruktioner för system för artificiell intelligens.

(4)exploatering av barn inom prostitution: utnyttjande av ett barn för sexuella handlingar, där pengar eller någon annan form av betalning, vinning, fördel, förmån eller ersättning lämnas eller utlovas som betalning för barnets sexuella handlingar, oavsett om denna betalning, detta löfte eller denna vinning, fördel, förmån eller ersättning görs till barnet eller till en tredje part.

(5)föreställning med sexuella övergrepp mot barn: liveposering som riktar sig till en publik bestående av en eller flera individer, även när det sker med hjälp av informations- och kommunikationsteknik,

a)av ett barn som medverkar i en eller flera verkliga eller simulerade handlingar med uttrycklig sexuell innebörd, eller

b)av ett barns intima kroppsdelar för i första hand sexuella syften.

(8)jämbördiga parter: personer som är nära i ålder och grad av psykisk och fysisk utveckling och mognad.

Brott som har samband med sexuella övergrepp mot barn

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i punkterna 2–8 är straffbelagda.

2.Att i sexuella syften förmå ett barn som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller ett barn som har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande men som inte samtycker, att bli vittne till sexuella handlingar, inbegripet genom att exponera barnet för pornografiskt innehåll, även utan att barnet behöver delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

3.Att i sexuella syften förmå ett barn som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller ett barn som har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande men som inte samtycker, att bli vittne till sexuella övergrepp, även utan att behöva delta, ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

4.Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn som inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller förmå barnet att ägna sig åt sexuella handlingar med en annan person eller utföra sexuella handlingar på sig själv ska vara belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse.

a)missbruk av en erkänd förtroendeställning eller av makt eller inflytande över barnet förekommer, ska vara belagt med ett maximistraff på minst tolv års fängelse, eller

b)missbruk av barnets särskilt utsatta situation förekommer, framför allt till följd av en psykisk, intellektuell, sensorisk eller fysisk funktionsnedsättning eller en beroendeställning, ska vara belagt med ett maximistraff på minst tolv års fängelse, eller

c)tvång, fysiskt eller psykiskt våld, utpressning eller andra hot brukas, ska vara belagt med ett maximistraff på minst 14 års fängelse.

6.Att genom tvång, våld eller hot förmå ett barn att ägna sig åt sexuella handlingar med en tredje part eller utföra sexuella handlingar på sig själv ska vara belagt med ett maximistraff på minst 14 års fängelse.

7.Följande uppsåtliga handlingar ska vara belagda med ett maximistraff på minst 16 års fängelse:

8.De typer av handlingar som avses i punkt 7 ska vara belagda med ett maximistraff på minst 16 års fängelse om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande och inte samtycker.

9.Medlemsstaterna ska vid tillämpning av punkterna 2, 3, 4 och 8 säkerställa följande:

a)Med en handling som sker utan samtycke avses en handling som utförs utan att barnet gett sitt samtycke, eller när barnet inte kan ha en fri vilja på grund av de omständigheter som avses i punkt 5, eller på grund av andra omständigheter inbegripet barnets fysiska eller psykiska tillstånd, såsom medvetslöshet, sömn, rus, överraskning, paralysering, sjukdom eller kroppsskada.

c)Avsaknad av samtycke kan inte motbevisas genom barnets tystnad, avsaknad av verbalt eller fysiskt motstånd eller tidigare eller nuvarande sexuella beteende eller en befintlig eller tidigare relation med gärningsmannen.

Brott som har samband med sexuell exploatering av barn

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de uppsåtliga handlingar som avses i punkterna 2–7a är straffbelagda.

2.Att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i föreställningar med sexuella övergrepp mot barn, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst sex års fängelse.

3.Att tvinga eller med våld förmå ett barn till att delta i föreställningar med sexuella övergrepp mot barn, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst nio års fängelse.

4.Att medvetet bevista föreställningar med sexuella övergrepp mot barn där ett barn deltar ska vara belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse.

5.Att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i exploatering inom prostitution, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst tolv års fängelse.

6.Att tvinga eller med våld förmå ett barn till exploatering inom prostitution, eller att hota ett barn för sådana syften, ska vara belagt med ett maximistraff på minst 14 års fängelse.

7.Att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn där exploatering inom prostitution utnyttjas ska vara belagt med ett maximistraff på minst tolv års fängelse.

2.Förvärv eller innehav av material med sexuella övergrepp mot barn, inbegripet innehav av sådant material som avses i artikel 2.3 d, för privat bruk, ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

3.Att medvetet skaffa sig tillgång till material med sexuella övergrepp mot barn med hjälp av informations- eller kommunikationsteknik ska vara belagt med ett maximistraff på minst två års fängelse.

4.Distribution, spridning eller överföring av material med sexuella övergrepp mot barn ska vara belagt med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.

5.Utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörande av material med sexuella övergrepp mot barn ska vara belagt med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.

6.Produktion av material med sexuella övergrepp mot barn, inbegripet produktion av sådant material som avses i artikel 2.3 d, för privat bruk, ska vara belagt med ett maximistraff på minst åtta års fängelse.

Vid tillämpning av punkt 1 ska de handlingar som avses i punkterna 2 och 3 och den överföring som avses i punkt 4 inte anses ha begåtts olovligen när de utförts av, eller på uppdrag och under ansvar av, en organisation såsom en jourtjänst som är etablerad i en medlemsstat, verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn och har tillstånd av den medlemsstatens behöriga myndigheter, när åtgärderna utförts i enlighet med de villkor som anges i tillståndet.

Dessa villkor ska omfatta krav på att de organisationer som beviljas tillstånd har den sakkunskap och det oberoende som krävs, att det finns lämpliga rapporterings- och tillsynsmekanismer för att säkerställa att organisationerna verkar snabbt, omsorgsfullt och i allmänhetens intresse samt att organisationerna använder säkra kommunikationskanaler för att utföra de åtgärder som omfattas av tillståndet.

8.Medlemsstaterna ska tillhandahålla en rättslig ram för de organisationer som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn och som avses i punkt 7 och säkerställa att de tillstånd som dessa organisationer får av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat möjliggör all följande verksamhet:

a)Att ta emot och analysera rapporter om misstänkt material med sexuella övergrepp mot barn som lämnats in till dem av brottsoffer, nätanvändare eller andra organisationer som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn.

b)Att omgående underrätta den berörda brottsbekämpande myndigheten i den medlemsstat där materialet hyses om rapporterat olagligt innehåll.

c)Att samarbeta med organisationer som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn och som har tillstånd att ta emot rapporter om misstänkt material med sexuella övergrepp mot barn i enlighet med led a i den medlemsstat eller det tredjeland där materialet hyses.

d)Att göra sökningar på offentligt tillgängligt material på värdtjänster för att spåra spridningen av material med sexuella övergrepp mot barn, med hjälp av de rapporter om misstänkt material med sexuella övergrepp mot barn som avses i led a eller på begäran av ett brottsoffer.

a)Att föreslå, inbegripet med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, en träff med ett barn antingen online eller personligen för att begå något av de brott som avses i artikel 3.4, 3.5, 3.6 och 3.7 samt artiklarna 4 och 5.6 ska, om detta förslag har följts av faktiska handlingar som skulle kunna leda till ett sådant möte, vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse för en vuxen att försöka begå, inbegripet med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, något av de brott som avses i artikel 5.2 och 5.3 genom att kontakta barn för att få dem att tillhandahålla material med sexuella övergrepp mot barn.

De handlingar som avses i första stycket ska vara belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse när tvång, våld eller hot brukas.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är belagt med ett maximistraff på minst tre års fängelse för en vuxen att försöka begå, inbegripet med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, något av de brott som avses i artikel 4.2 och 4.5 genom att förmå ett barn att delta i föreställningar med sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering.

De handlingar som avses i första stycket ska vara belagda med ett maximistraff på minst sex års fängelse när tvång, våld eller hot brukas.

Kontaktsökning i syfte att begå sexuella övergrepp eller sexuell exploatering, inbegripet direktströmning

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är belagt med ett maximistraff på minst fem års fängelse att avsiktligt lova eller ge en person pengar eller någon annan form av betalning eller ersättning för att förmå honom eller henne att begå något av de brott som anges i artiklarna 3.4, 3.5, 3.6, 3.7, 3.8, 4.2, 4.3 och 5.6, inbegripet direktströmning.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det är belagt med ett maximistraff på minst tio års fängelse att uppsåtligen bedriva eller administrera en informationssamhällestjänst som är avsedd att underlätta eller uppmuntra något av de brott som avses i artiklarna 3–7.

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att anstiftan av och medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 3–8b är straffbelagt.

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att försök att begå något av de brott som avses i artikel 3.4, 3.5, 3.6, 3.7 och 3.8, artikel 4.2, 4.3, 4.5, 4.6 och 4.7, artikel 5.4, 5.5 och 5.6 samt artiklarna 7 och 8b är straffbelagda.

1.I samband med artikel 3.2, 3.4 och 3.7 ska medlemsstaterna säkerställa att frivilliga sexuella handlingar mellan jämbördiga parter undantas från kriminalisering, förutsatt att det inte föreligger något missbruk av förtroende eller någon beroendeställning mellan de jämbördiga parterna.

2.I samband med artikel 4.4 ska medlemsstaterna säkerställa att föreställningar som äger rum inom ramen för en frivillig relation när barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, eller mellan jämbördiga parter, undantas från kriminalisering, förutsatt att handlingarna inte innebär någon form av övergrepp eller exploatering och att inga pengar eller andra former av ersättning ges som betalning i utbyte mot föreställningen.

I samband med artikel 5.2, 5.3, 5.4 och 5.6 ska medlemsstaterna säkerställa att undantag görs från kriminalisering för produktion, förvärv eller innehav av och åtkomst till material som rör enbart

om materialet produceras och innehas med samtycke från de barn som berörs och enbart för de berörda personernas privata bruk, förutsatt att det inte föreligger något missbruk av förtroende eller någon beroendeställning mellan de jämbördiga parterna.

4.I samband med artikel 6 ska medlemsstaterna säkerställa att förslag, konversationer, kontakter och utbyten mellan jämbördiga parter undantas från kriminalisering, förutsatt att det inte föreligger något missbruk av förtroende eller någon beroendeställning mellan de jämbördiga parterna.

Vid tillämpningen av punkterna 1–4 i denna artikel kan ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande anses ha samtyckt till en handling endast om samtycket har getts frivilligt och på ett tydligt, informerat och otvetydigt sätt, av barnets fria vilja bedömd utifrån de omgivande omständigheterna, enligt definitionen i artikel 2.2a. Ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande får inte anses ha samtyckt om barnet inte kunde uttrycka sin fria vilja på grund av de omständigheter som avses i artikel 3.5 eller andra omständigheter, inbegripet barnets fysiska eller psykiska tillstånd, såsom medvetslöshet, sömn, rus, överraskning, paralysering, sjukdom eller kroppsskada.

Avsaknad av samtycke kan inte motbevisas genom barnets tystnad, avsaknad av verbalt eller fysiskt motstånd eller tidigare sexuella beteende eller en befintlig eller tidigare relation med gärningsmannen.

6.Att frivilligt dela sina intima bilder eller videor eller liknande material kan inte tolkas som samtycke till ytterligare delning eller spridning av samma bild, video eller liknande material, inbegripet i en manipulerad eller förändrad version. All efterföljande delning eller spridning, från den ursprungliga mottagarens eller någon annan parts sida, kräver uttryckligt, informerat samtycke från den avbildade personen.

a)Brottet begicks mot ett barn i en särskilt utsatt situation, såsom mot ett barn i ringa ålder, ett barn med en psykisk, intellektuell, sensorisk eller fysisk funktionsnedsättning, ett barn som berövats sin frihet eller vars frihet är begränsad eller ett barn som befann sig i en beroendeställning eller i ett tillstånd av fysisk eller psykisk oförmåga.

1.För att undvika risk för återfall i brott ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en fysisk person som har dömts för något av de brott som avses i artiklarna 3–9 tillfälligt eller permanent kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet och organiserad frivilligverksamhet som inbegriper eller underlättar direkta och regelbundna kontakter med barn.

2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, när de rekryterar en person till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, och organisationer som verkar i allmänhetens intresse mot sexuella övergrepp mot barn, när de rekryterar eller anlitar personal, konsulter och frivilliga, är skyldiga att i enlighet med nationell lagstiftning och på lämpligt sätt – såsom tillgång på begäran eller via den berörda personen – begära information om fällande domar för något av de brott som avses i artiklarna 3–9 i kriminalregistret eller diskvalifikationer till följd av sådana domar mot att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn.

3.För tillämpning av punkterna 1 och 2 i denna artikel ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att på begäran av behöriga myndigheter säkerställa att information om förekomsten av en fällande dom för något av de brott som avses i artiklarna 3–9 i kriminalregistret, eller diskvalifikationer till följd av sådana domar mot att utöva verksamhet som innefattar direkta och regelbundna kontakter med barn, överförs från myndigheterna till den begärande parten och att den överförda informationen är så fullständig som möjligt, med åtminstone uppgifter som innehas av en medlemsstat om fällande domar eller diskvalifikationer till följd av fällande domar. I detta syfte ska informationen överföras via Ecris eller den mekanism för utbyte av uppgifter ur kriminalregister som upprättats med tredjeländer.

Påföljder för juridiska personer

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 13 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, som ska innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och som får innefatta andra påföljder, såsom

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att, för juridiska personer som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 13, säkerställa att brott som för fysiska personer är belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse är belagda med böter vars högsta nivå bör vara minst 1 % av den juridiska personens totala globala omsättning antingen under det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då brottet begicks eller under det räkenskapsår som föregår beslutet att utdöma böter, eller ett belopp motsvarande 8 000 000 EUR, beroende på vilket belopp som är högst.

3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att, för juridiska personer som har ställts till ansvar i enlighet med artikel 13, säkerställa att brott som för fysiska personer är belagda med ett maximistraff på minst tre års fängelse är belagda med böter vars högsta nivå bör vara minst 5 % av den juridiska personens totala globala omsättning antingen under det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår då brottet begicks eller under det räkenskapsår som föregår beslutet att utdöma böter, eller ett belopp motsvarande 40 000 000 EUR, beroende på vilket belopp som är högst.

Utredning och lagföring

utgår

utgår

utgår

utgår

utgår

3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att effektiva utredningsverktyg, som de som används när det gäller organiserad brottslighet eller andra grova brott, är tillgängliga för de personer, enheter eller avdelningar som har ansvaret för att utreda eller lagföra brott som avses i artiklarna 3–9. När så är lämpligt ska dessa verktyg innefatta särskilda utredningsverktyg, som de som används för att bekämpa organiserad brottslighet eller andra grova brott, till exempel möjlighet att genomföra utredningar under täckmantel, användning av så kallade honungsfällor, avlyssning, hemlig övervakning inklusive elektronisk övervakning samt övervakning av bankkonton eller andra finansiella utredningar i enlighet med nationell rätt.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att personer, enheter eller avdelningar som utreder och lagför de brott som avses i artiklarna 3–9 har tillräcklig personal och sakkunskap för att verkningsfullt utreda och lagföra sådana brott, inbegripet de som begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i unionsrätten och nationell rätt.

2.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppmuntra alla personer som känner till eller i god tro misstänker att något av de brott som avses i artiklarna 3–9 har begåtts att rapportera dessa till behöriga myndigheter, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/206524 och artikel 12 i förordning (EU) .../...25 [om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn].

__________________

24 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) (EUT L 277, 27.10.2022, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2022/2065/oj).

25 Förordning (EU)

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att åtminstone alla yrkesverksamma och frivilliga som arbetar i nära kontakt med barn, inbegripet inom barnskydd, utbildning, idrott, barnomsorg och hälso- och sjukvård, liksom rättstillämpare, lärare och pedagogisk personal, familjerättsdomare och poliser ute på fältet, informeras och utbildas för att kunna känna igen sexuella övergrepp mot barn.

4.Medlemsstaterna ska från den rapporteringsskyldighet som föreskrivs i punkt 3 undanta yrkesverksamma som är aktiva inom ramen för program avsedda för personer som har dömts för ett brott som är straffbelagt enligt detta direktiv eller personer som befarar att de kan komma att begå något av de brott som är straffbelagda enligt detta direktiv.

1.Utöver brottsoffrens rättigheter när de gör brottsanmälan i enlighet med artikel 5 i direktiv 2012/29/EU och artikel 5a i direktiv (EU) .../... [föreslaget direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem] ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer kostnadsfritt, säkert och på ett enkelt, konfidentiellt och lättillgängligt sätt kan anmäla de brott som avses i artiklarna 3–9 i det här direktivet till de behöriga myndigheterna. Detta ska inbegripa möjligheten att anmäla dessa brott, och lägga fram bevis när så är möjligt, med hjälp av lättillgänglig och användarvänlig informations- och kommunikationsteknik.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att de anmälningsförfaranden som avses i punkt 1 är säkra, konfidentiella och utformade på ett barnvänligt sätt och språk, i enlighet med barnens ålder och mognad. Medlemsstaterna ska säkerställa att anmälan inte förutsätter föräldrarnas samtycke och att lämplig information om anmälningsförfaranden och stödtjänster tillhandahålls.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som kommer i kontakt med brottsoffer som anmäler brott i form av sexuella övergrepp mot barn eller sexuell exploatering av barn inte får överföra personuppgifter om brottsoffrets uppehållsstatus till behöriga migrationsmyndigheter och inte får använda dem för att genomföra återvändandeförfaranden.

6.Om ett brott som avses i artiklarna 3–9 omfattas av fler än en medlemsstats behörighet, ska de berörda medlemsstaterna samarbeta för att fastställa vilken av dem som ska genomföra straffrättsliga förfaranden. Ärendet ska, om så är lämpligt och i enlighet med artikel 12 i rambeslut 2009/948/RIF, hänskjutas till Eurojust, och alla behöriga nationella myndigheter ska informeras om detta, så att det gränsöverskridande samarbetet underlättas.

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att barn som är offer för de brott som avses i artiklarna 3–9 ges hjälp, stöd och skydd i enlighet med artiklarna 21 och 22, med beaktande av barnets bästa, oavsett om de har gjort en formell anmälan eller inte.

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och specialiserat och lämpligt stöd före, under och en lämplig tid efter avslutande av de straffrättsliga förfarandena, så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i direktiv 2012/29/EU, i direktiv (EU) .../... [föreslaget direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem] och i detta direktiv. Medlemsstaterna ska särskilt tillhandahålla offer för de brott som avses i artiklarna 3–9 lättillgängliga krismottagningar, som får ingå i det nationella hälso- och sjukvårdssystemet, för att säkerställa effektivt stöd till barn som fallit offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering och för att säkerställa klinisk hantering av sexuellt våld, inbegripet hjälp med att säkra och dokumentera bevisning, i enlighet med artikel 9a i direktiv (EU) .../... [föreslaget direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem]. Dessa mottagningar ska tillhandahålla traumamedvetet stöd och vid behov hänvisning till specialiserat traumastöd och specialiserad rådgivning för barn som är brottsoffer. Medlemsstaterna ska säkerställa att barn som fallit offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering har tillgång till medicinska och rättsmedicinska undersökningar, som får tillhandahållas på mottagningarna eller genom hänvisning till specialiserade mottagningar eller enheter. Medlemsstaterna ska säkerställa samordning mellan krismottagningarna och de behöriga medicinska och rättsmedicinska centrumen. Alla tjänster som avses i den här artikeln ska tillhandahållas på ett barnvänligt sätt. Medlemsstaterna får föreskriva att mottagningarna ska knytas till de mottagningar som inrättats i enlighet med artikel 28 i direktiv (EU) 2024/1385 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Medlemsstaterna ska särskilt vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa skyddet av barn som anmäler övergrepp som begåtts inom deras familj, i enlighet med barnets bästa.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer och deras familjer tillhandahålls tillgänglig, barnvänlig, heltäckande, specialiserad, samordnad och behovs- och åldersanpassad medicinsk vård, inbegripet tillgång till sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård, emotionellt, psykosocialt, psykologiskt, rättsligt, utbildningsrelaterat och administrativt stöd samt annat lämpligt stöd som är särskilt anpassat till situationer med sexuella övergrepp, med särskild uppmärksamhet ägnad åt brottsoffrens långsiktiga återhämtning. Sådant stöd ska finnas tillgängligt på ett och samma ställe, baserat på barnahusmodellen.

3.Om det är nödvändigt ska medlemsstaterna säkerställa att barn tillhandahålls tillfälligt boende. Barn ska i första hand placeras hos andra familjemedlemmar, med beaktande av barnets bästa, vid behov i tillfälliga eller permanenta boenden som är utrustade med stödtjänster.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att offer för brott som är straffbelagda enligt detta direktiv har tillgång till de krismottagningar som inrättats i enlighet med artikel 26 i direktiv [.../.../EU föreslaget direktiv om våld mot kvinnor]26.

__________________

26 COM(2022) 105, 8.3.2022.

7.Barn som fallit offer för något av de brott som avses i artiklarna 3–9 ska anses som särskilt sårbara brottsoffer i den mening som avses i artikel 22.2 i direktiv 2012/29/EU och direktiv (EU) .../... [föreslaget direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem].

9.När det väl har inrättats ska EU-centrumet proaktivt stödja medlemsstaternas insatser för stöd till brottsoffer genom att

Skydd för barn under brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de behöriga myndigheterna i samband med brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med brottsoffrens roll i det berörda rättssystemet, utser en särskild företrädare för ett barn som är brottsoffer, om enligt den nationella lagstiftningen personerna med föräldraansvar inte kan företräda barnet på grund av en intressekonflikt mellan dem och barnet, eller om barnet är ensamkommande eller har skilts från sin familj. Alla myndigheter som deltar i förfarandena ska utbildas i ett barnvänligt rättsväsen.

a)Att det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne förhörs utan onödigt dröjsmål efter det att uppgifterna har rapporterats till de behöriga myndigheterna.

b)Att det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne förhörs i lokaler som utformats eller ställts i ordning för detta ändamål.

c)Att det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne förhörs av eller genom yrkeskunniga personer som är särskilt utbildade för detta ändamål.

d)Att samma personer, om så är möjligt och lämpligt, håller alla förhör med det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, med ett barnvittne.

f)Att det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne får åtföljas av sitt juridiska ombud eller, om så är lämpligt, av en vuxen som han eller hon själv har valt, såvida det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något annat med avseende på den personen.

4.Medlemsstaterna ska, i samband med utredningar av något av de brott som avses i artiklarna 3–9, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att alla förhör med ett barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, med ett barnvittne, får spelas in audiovisuellt, och att sådana audiovisuellt inspelade förhör får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden inför domstol, i enlighet med bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.

b)att det barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne får höras i domstolen utan att vara närvarande, särskilt genom användning av lämplig kommunikationsteknik.

6.Medlemsstaterna ska, om intresset för de barn som är brottsoffer eller, i tillämpliga fall, ett barnvittne talar för detta och med beaktande av andra övergripande intressen, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda barnens privatliv, deras identitet och bild och förhindra offentlig spridning av sådan information som kan leda till att de identifieras.

7.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att domstolen, om ett barn måste delta i straffrättsliga förfaranden i domstol i samband med något av de brott som avses i artiklarna 3–9, beaktar barnets sårbarheter, inbegripet de som rör barnets ålder, mognad samt psykiska och fysiska välbefinnande, i det berörda domstolsförfarandet. Medlemsstaterna ska säkerställa att detta gäller alla barn, även de som misstänks ha begått eller är anklagade eller dömda för ett brott.

2.Utöver rättigheter enligt artikel 16a i direktiv (EU) .../... [föreslaget direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem] ska brottsoffer ha rätt att begära ersättning i samband med straffrättsliga och civilrättsliga förfaranden för skada som åsamkats dem genom något av de brott som är straffbelagda enligt det här direktivet. Medlemsstaterna ska säkerställa att ingen preskriptionstid gäller för brottsoffrets rätt till ersättning.

utgår

utgår

utgår

utgår

Medlemsstaterna ska inrätta eller utse nationella myndigheter eller motsvarande enheter som ska

De nationella myndigheterna ska särskilt ansvara för de uppgiftsinsamlings-, forsknings- och rapporteringsskyldigheter som avses i artikel 31.

Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer som ska säkerställa effektiv samordning och effektivt samarbete på nationell nivå för att utveckla och genomföra åtgärder i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, både online och offline, mellan relevanta myndigheter, byråer och organ, inbegripet lokala och regionala myndigheter, brottsbekämpande myndigheter, domstolsväsendet, allmänna åklagare, tillhandahållare av stödtjänster respektive informationssamhällestjänster, icke-statliga organisationer, inbegripet sådana som driver jourtjänster och hjälplinjer, sociala tjänster, inbegripet barnskydds- eller välfärdsmyndigheter, utbildnings- och vårdgivare, arbetsmarknadens parter, utan att det påverkar deras oberoende, samt andra relevanta organisationer och enheter. Dessa mekanismer ska också säkerställa effektiv samordning och effektivt samarbete bland medlemsstaterna med EU-centrumet och kommissionen och andra unionsbyråer och unionsorgan.

utgår

1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–9 får enkel och anonym tillgång till särskilda och effektiva interventionsprogram eller åtgärder för att bedöma och förhindra risken för att sådana brott begås samt till åtkomliga, lättanvända, säkra och lättillgängliga kanaler såsom hjälplinjer och onlinechattar som drivs av lämpligt utbildad personal.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att de program eller åtgärder som avses i punkt 1 är tillgängliga utan onödiga begränsningar i enlighet med nationella normer för hälso- och sjukvård och att programmen fortlöpande har tillräckliga resurser.

1.I syfte att motverka och minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av sexuell exploatering av barn ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, som utbildning och kompetensutveckling, informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten om de livslånga konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, den olagliga karaktären och möjligheten för personer som befarar att de kan komma att begå berörda brott att få tillgång till särskilda och effektiva interventionsprogram eller interventionsåtgärder. Medlemsstaterna ska utarbeta en kommunikationsstrategi och nationella handlingsplaner samt främja dialog och samarbete med organisationer i det civila samhället, jourtjänster, hjälplinjer, offentliga myndigheter och relevanta informationssamhällestjänster.

2.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder, även via internet, till exempel informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten samt forsknings-, kompetensutvecklings- och utbildningsprogram eller material, inbegripet om digital kompetens, om åldersanpassad sexualundervisning med inriktning på begreppet samtycke, om säkra vanor online och offline samt om lämplig användning av internet och ny teknik, om så är lämpligt i samarbete med relevanta organisationer i det civila samhället och andra aktörer, i syfte att öka medvetenheten och minska risken för att barn faller offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att regelbunden och specialiserad kompetensutveckling, inbegripet inom ett barnvänligt rättsväsen, främjas eller erbjuds för yrkesverksamma, domare och tjänstemän som kan väntas komma i kontakt med barn som fallit offer för sexuella övergrepp och sexuell exploatering, däribland, men inte begränsat till, personer som arbetar med barnskydd, rättstillämpare, lärare, personal inom barnomsorg, hälso- och sjukvårdspersonal, pedagogisk personal, frivilliga och coacher, familjerättsdomare och poliser ute på fältet, i syfte att möjliggöra för dem att upptäcka tidiga tecken på övergrepp eller potentiella övergrepp eller sexuell exploatering, identifiera och bemöta barn som är offer för brott och barn som eventuellt kan bli offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa förebyggandet av sexuella övergrepp mot barn i samhällsmiljöer, inbegripet skolor, sjukhus, socialtjänst, familjehem, daghem, idrottsklubbar och religiösa samfund, i syfte att rusta barn och vuxna, inbegripet föräldrar och pedagogisk personal, med lämpliga färdigheter för att upptäcka potentiellt illvilligt beteende.

a)Särskild utbildning och medvetandegörande verksamhet för personal, konsulter och frivilliga som arbetar i nära kontakt med barn, bland annat om hur man förebygger, identifierar och på ett åldersanpassat, könsmedvetet och traumamedvetet sätt hanterar sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn.

b)Obligatoriska strategier för skydd av barn, särskilda riktlinjer, interna protokoll och standarder som fastställer god praxis, såsom inrättande av mekanismer för tillsyn och ansvarsskyldighet för personer som arbetar i nära kontakt med barn i sådana miljöer.

c)Skapande av säkra och tillgängliga platser som drivs av särskild och lämpligt utbildad personal, där barn, föräldrar, personer med ansvar för barn och samhällsmedlemmar kan rapportera olämpligt beteende.

De förebyggande åtgärderna ska särskilt ta hänsyn till behovet av att skydda särskilt utsatta barn, däribland barn med psykiska, intellektuella, sensoriska eller fysiska funktionsnedsättningar.

5.Vid tillämpning av detta direktiv ska EU-centrumet, när det väl har inrättats, proaktivt stödja medlemsstaterna genom att

c)underlätta utvecklingen och utbytet av kunskap, riktlinjer för yrkesverksamma i främsta ledet, bästa praxis och expertis mellan medlemsstaterna, unionens institutioner, organ och byråer samt tredjeländer genom att upprätthålla en offentlig databas över förebyggande åtgärder och program som genomförs i varje medlemsstat och i tredjeländer,

b)ger sitt godkännande till att delta i programmen eller åtgärderna med fullständig kännedom om omständigheterna,

2.Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att omgående blockera tillträdet till webbsidor som innehåller eller sprider material med sexuella övergrepp mot barn för internetanvändare inom sitt territorium. Dessa åtgärder måste inrättas genom transparenta förfaranden och ska tillhandahålla adekvata skyddsmekanismer, särskilt för att säkerställa att begränsningen inskränks till vad som är nödvändigt och proportionerligt och att användarna informeras om orsaken till begränsningen. Skyddsmekanismerna ska även inbegripa möjlighet till rättslig prövning.

1.Medlemsstaterna ska ha ett system för registrering, framtagande och tillhandahållande av anonymiserade statistiska uppgifter om rapporterings-, utrednings- och domstolsfaserna i samband med de brott som avses i artiklarna 3–9 i syfte att övervaka effektiviteten i sina åtgärder för bekämpande av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn.

2.Statistiken ska omfatta följande uppgifter uppdelade efter kön, genus, brottsoffrets och gärningsmannens ålder, förhållandet mellan brottsoffret och gärningsmannen samt typen av brott:

b)Det årliga antalet anmälda brott och antalet personer som åtalats och dömts för de brott som avses i artiklarna 3–9, enligt nationella administrativa källor.