A.Sexuellt våld är kriminaliserat enligt internationell människorättslagstiftning i både krig och fredstid. I både internationell humanitär rätt och internationell straffrätt betraktas våldtäkt som en potentiell krigsförbrytelse, ett brott mot mänskligheten eller en handling som bidrar till folkmord, förutsatt att andra rekvisit för dessa brott föreligger. Denna klassificering kommer till uttryck i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (artikel 8) och 1949 års Genèvekonventioner och tilläggsprotokollen. I den rättsliga definitionen av våldtäkt som krigsförbrytelse ingår, enligt Internationella brottmålsdomstolen, frånvaron av samtycke som ett avgörande rekvisit.

B.Enligt Europadomstolen erbjuder definitioner som bygger på användningen av våld som det huvudsakliga rekvisitet för brottet otillräckligt skydd för offer för sexuellt våld och äventyrar ett effektivt skydd för individens sexuella självbestämmande.

C.Våldtäkt utgör en kränkning av en rad mänskliga rättigheter, däribland rätten till kroppslig integritet, rätten till självbestämmande och sexuellt självbestämmande, rätten till privatliv, rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa, kvinnors rätt till likhet inför lagen och rätten att vara fri från våld, diskriminering, tortyr och annan grym eller omänsklig behandling. Våldtäkt berövar också offret det fulla åtnjutandet av en rad andra mänskliga rättigheter, däribland rätten till liv, värdighet, fysisk och psykisk integritet, rätten till frihet och personlig säkerhet, rätten till jämlikhet inom familjen och likhet inför lagen oavsett kön och könsidentitet samt rätten att vara fri från diskriminering, tortyr och annan misshandel.

D.Könsrelaterat våld är fortfarande en av de mest utbredda och underrapporterade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Europa och måste hanteras på EU-nivå. I den nuvarande internationella rättsliga ramen för mänskliga rättigheter erkänns våldtäkt som både en kränkning av de mänskliga rättigheterna och en form av könsrelaterat våld som främst drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är en av de mest utbredda och brutala formerna av könsrelaterat våld, som kränker individers fysiska, psykiska och sexuella integritet och kroppsliga autonomi och innebär allvarliga och bestående konsekvenser för överlevarna.

E.Könsrelaterat våld begränsar kraftigt kvinnors och flickors deltagande i det offentliga livet och deras möjligheter till rättvisa, utbildning och ekonomisk självständighet och utgör därför ett strukturellt hinder för uppnåendet av verklig jämställdhet. Våldtäktsoffer drabbas av allvarliga och långvariga konsekvenser, inbegripet sociala och ekonomiska konsekvenser, såsom arbetslöshet, ekonomiskt beroende, instabila boendeförhållanden och minskat deltagande i utbildning eller på arbetsplatsen, vilket förvärrar konsekvenserna av våldet och befäster ojämlikheten mellan könen.

F.Enligt FRA och EIGE har 17,2 % av kvinnorna i EU utsatts för sexuellt våld, inbegripet våldtäkt och andra oönskade sexuella handlingar, och en av tjugo kvinnor har våldtagits med användning av våld efter 15 års ålder. FRA och EIGE, Våld mot kvinnor: en undersökning omfattande hela EU – Resultat i korthet, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2014, s. 20. Enligt FRA har våldet mot hbtqi+-personer ökat de senaste åren, och transkvinnor har utsatts för fysiskt och sexuellt våld i oproportionerligt hög grad. Hbtqi+-personer utsätts också för sexuellt våld på grund av kön, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika. Den beräknade årliga kostnaden för könsrelaterat våld i EU uppgår till 366 miljarder euro.

G.Det gränsöverskridande inslaget i våldtäktsbrottet skapar ett särskilt behov att bekämpa våldtäkt på en gemensam grund inom EU i syfte att säkerställa ett mer konsekvent skydd av och lika tillgång till rättslig prövning för offer i alla medlemsstater, med beaktande av ett antal nyckelfaktorer: behovet att säkerställa en miniminivå av skydd för alla kvinnor i alla medlemsstater, behovet att säkerställa en miniminivå av skydd när kvinnor utövar sin fria rörlighet i hela unionen, eftersom avsaknaden av en harmoniserad definition av våldtäkt undergräver den rättsliga förutsebarheten och tillgången till rättslig prövning för våldtäktsoffer och på så sätt kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten, samt behovet och skyldigheten att anpassa EU-rätten till internationella normer såsom Istanbulkonventionen, som föreskriver kriminalisering av våldtäkt på grundval av frånvaro av samtycke.

H.Det nuvarande rättsliga landskapet i EU är fortfarande fragmenterat, med olika rättsliga tolkningar och olika definitioner av våldtäkt som inte alltid återspeglar internationella människorättsnormer eller Istanbulkonventionens krav i fråga om samtycke. Avsaknaden av harmoniserade rättsliga definitioner i medlemsstaterna undergräver offrens rättigheter, hindrar gränsöverskridande samarbete och bidrar till strafflöshet för gärningsmän och bristande medvetenhet om vad som utgör sexuellt våld. Flera medlemsstater definierar fortfarande våldtäkt på grundval av användning av våld eller hot, vilket utesluter många offer från rättsligt skydd. Detta understryker det akuta behovet av en EU-omfattande samtyckesbaserad definition av våldtäkt. Införandet av en gemensam rättslig definition av våldtäkt som baseras på frånvaro av samtycke skulle bidra till att förbättra polissamarbetet och det rättsliga samarbetet samt insamlingen och jämförbarheten när det gäller uppgifter om våldtäkt i EU.

I.Samtliga medlemsstater har undertecknat Istanbulkonventionen, men fem har ännu inte ratificerat den. Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Litauen och Slovakien. Av dessa har endast två nyligen reformerat sin lagstiftning för att göra samtycke till ett bärande element i definitionen av våldtäktsbrott. Bulgarien och Tjeckien. Sedan Istanbulkonventionens ikraftträdande har 16 medlemsstater ändrat sin lagstiftning för att inbegripa eller på ett tydligare sätt fastställa samtyckesbegreppet som ett rekvisit för våldtäktsbrottet. EU anslöt sig till konventionen 2023 när det gäller frågor som omfattas av unionens exklusiva befogenheter. Istanbulkonventionens bestämmelse om en samtyckesbaserad definition av våldtäkt har varit en vändpunkt för rättsliga reformer och markerar en övergång från det traditionella synsättet där definitionen av våldtäkt innebär ett antagande om våld. I sin rapport om de grundläggande rättigheterna från 2025 slår FRA fast att de EU-medlemsstater som har ratificerat Istanbulkonventionen bör kriminalisera sexuellt våld med hjälp av samtyckesbaserade definitioner av våldtäkt samt andra former av sexuellt våld.

J.Europadomstolen har spelat en avgörande roll i utformningen av den moderna förståelsen av våldtäkt inom ramen för människorättslagstiftningen, särskilt genom sin principiellt viktiga dom från 2003 i målet MC mot Bulgarien, där den fastställde staternas positiva förpliktelse att anta straffrättsliga bestämmelser för att effektivt utreda och bestraffa våldtäkt, fann att krav på bevis på fysiskt motstånd från offrets sida riskerar att lämna vissa typer av våldtäkt ostraffade och underlåter att skydda det sexuella självbestämmandet såsom krävs enligt artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen, samt slog fast att dessa artiklar kräver straffbeläggning och effektiv lagföring av alla sexuella handlingar som sker utan samtycke, även vid avsaknad av fysiskt motstånd. I efterföljande avgöranden, såsom J.L. mot Italien (2021) och X mot Cypern (2025) Europadomstolens dom av den 27 februari 2025, X mot Cypern, ansökan nr 40733/22., har Europadomstolen fördömt användningen av argument och stereotyper som skuldbelägger offren i rättsliga förfaranden och konstaterat att en sådan praxis utgör en kränkning av rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen samt vidmakthåller fördomar och hindrar överlevare av sexuellt våld från att få tillgång till rättvisa. I målet H.W. mot Frankrike Europadomstolens dom av den 23 januari 2025, H.W. mot Frankrike, ansökan nr 13805/21. slog Europadomstolen fast att varje sexuell handling som sker utan samtycke utgör en form av sexuellt våld. I målet L m.fl. mot Frankrike Europadomstolens dom av den 24 april 2025, L m.fl. mot Frankrike, ansökningarna nr 46949/21, 24989/22 och 39759/22. tolkade Europadomstolen artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen så att parterna i konventionen måste ha straffrättsliga system som kan bestraffa sexuella handlingar som sker utan samtycke.

K.I FN:s handbok för lagstiftning mot våld mot kvinnor anges att lagstiftning måste innehålla bestämmelser om försvårande omständigheter, till exempel överlevarens ålder, relationen mellan överlevaren och gärningsmannen, användning av eller hot om fysiskt våld, förekomsten av flera gärningsmän och allvarliga fysiska eller psykiska konsekvenser av attacken för offret. I handboken anges vidare att lagstiftningen uttryckligen ska kriminalisera sexuella övergrepp inom en relation (det vill säga ”våldtäkt inom äktenskapet”) genom antingen att föreskriva att bestämmelserna om sexuella övergrepp ska tillämpas ”oavsett relationens art” när det gäller relationen mellan gärningsmannen och målsäganden eller att slå fast att ”varken äktenskap eller någon annan relation ska utgöra ett försvar mot en anklagelse om sexuella övergrepp enligt lagstiftningen”.

L.Den 16 september 2021 antog parlamentet en resolution om att fastställa könsrelaterat våld som ett nytt brottsområde förtecknat i artikel 83.1 i EUF-fördraget. Resolutionen uppmanade medlemsstaterna att ändra definitionen av våldtäkt i sin nationella lagstiftning så att den bygger på frånvaro av samtycke, och det betonades att könsrelaterat våld är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten och att våldtäkt är en form av könsrelaterat våld.

M.Artikel 83 i EUF-fördraget bör vara tillämplig som rättslig grund för lagstiftningsförslag om våldtäkt, eftersom våldtäkt är ett särskilt allvarligt brott med ett gränsöverskridande inslag och faller inom brottsområdet sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn.

N.Begreppet sexuellt utnyttjande i artikel 83.1 i EUF-fördraget är inte begränsat till enbart fall av människohandel, eftersom en sådan snäv tolkning på ett orättvist sätt skulle reducera människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn till att innefatta enbart människohandelsbrott. Av ordalydelsen och lagstiftningspraxis, däribland direktivet om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2011/93/oj)., framgår att sexuell exploatering omfattar ett bredare spektrum av brott, inbegripet sexuella övergrepp. Med sexuell exploatering avses vanligtvis att otillbörligt utnyttja en annan person i sexuellt syfte, vilket inbegriper en sårbarhet hos offret som är central för våldtäktsbrottet.

O.Artikel 36 i Istanbulkonventionen föreskriver kriminalisering av alla sexuella handlingar som sker utan samtycke och anger att ”samtycke ska lämnas av egen fri vilja och bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet”. Denna princip överensstämmer med Europadomstolens avgöranden och med nationell rättspraxis.

P.Samtycke är en frivillig överenskommelse om att ägna sig åt en viss sexuell aktivitet och kan när som helst återkallas.

Q.Flera medlemsstater Österrike, Belgien, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovenien, Spanien, och Sverige. och ett antal andra europeiska länder Island, Norge, Montenegro, Ukraina och Förenade kungariket. har redan infört samtyckesbaserade definitioner av våldtäkt i sina strafflagar, vilket har lett till effektivare förebyggande, rapportering och lagföring av brott i form av sexuella övergrepp och ökat allmänhetens medvetenhet.

R.Europaparlamentets ståndpunkt och mandat i fråga om direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer innefattade starkt stöd för att inkludera en samtyckesbaserad definition av våldtäktsbrottet i texten, såsom i kommissionens förslag. Rådet ansåg tyvärr att direktivet inte skulle inbegripa en kriminalisering av våldtäkt.

S.Kommissionens förslag till direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer innehöll ett förslag om att kriminalisera våldtäkt på grundval av ett erkännande av att sexuellt utnyttjande av kvinnor inbegriper våldtäkt. Denna tolkning överensstämmer med fördragens åtagande om jämställdhet mellan kvinnor och män. Artikel 83.1 i EUF-fördraget är därför en lämplig rättslig grund för att fastställa minimiregler på EU-nivå om fastställande av brottsrekvisit för våldtäkt.

T.Våldtäktsöverlevare får ofta frågan varför de inte gjort motstånd när de utsatts för ett sexuellt övergrepp, där gärningsmännen hävdar att avsaknaden av motstånd från offrets sida är ett tecken på passivt samtycke. I en svensk studie rapporterade 70 % av alla offer för sexuellt våld en betydande grad av tonisk immobilitet, också känt som frysrespons. Reaktionen som kallas fryst rädsla (eller tonisk immobilitet), snarare än aktivt fysiskt motstånd mot gärningsmannen, är den vanligaste reaktionen bland våldtäktsöverlevare. Avsaknad av motstånd eller frysning är en vanlig ofrivillig reaktion och en överlevnadsreflex vid hot som kan leda till orörlighet (stelnad kroppshållning, förlust av muskeltonus, oförmåga att utföra viljemässig handling), dissociation, där personens medvetande separeras från störande och smärtsamma förnimmelser och känslor som uppstår i kroppen, samt en förlust av handlingsförmåga. Denna verklighet måste beaktas för att kunna säkerställa tillgången till rättvisa för våldtäktsöverlevare och för att främja en rättslig och social miljö där våldtäkt inte längre tolereras.

U.Faktorer såsom tvång, våld, hot, ekonomiskt eller psykiskt beroende, fysiska eller psykiska tillstånd – såsom tonisk immobilitet, frysning, överrumpling, tillstånd av rädsla, press, medvetslöshet, berusning, försättande i vanmakt genom droger, sömn, sjukdom, kroppsskada, funktionsnedsättning eller andra tillstånd eller en på annat sätt särskilt utsatt situation – eller strukturell och intersektionell diskriminering kan skapa sårbarheter och faror och förhindra fritt samtycke, vilket är avgörande i våldtäktsfall.

V.Trauma från sexuella övergrepp kan påverka minnets funktion, vilket leder till fragmenterade minnen eller att minnen saknas från händelserna och förvrängd tidsuppfattning, vilket gör det svårt att komma ihåg i vilken ordning händelserna ägde rum. Trauma till följd av våldtäkt har ett samband med posttraumatiskt stressyndrom och andra allvarliga symptom på psykisk ohälsa, bland annat försämrad koncentration, ångest, panikattacker, allvarlig depression, flashbacks och mardrömmar.

W.Att förlita sig på materiella bevis på motstånd, hot eller våld vidmakthåller skadliga våldtäktsmyter och stereotyper om hur brottsoffer förväntas bete sig, vilket bidrar till sekundär viktimisering, särskilt i fall där brottsoffren inte uppfyller socialt konstruerade förväntningar när det gäller trauma, motstånd eller synlig skada. Denna praxis bidrar till misstro mot brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet, vilket leder till låga anmälningsfrekvenser bland offer och strafflöshet för gärningsmän.

X.Sexuellt självbestämmande och kroppslig integritet är okränkbara rättigheter, och syftet med samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning är att stärka skyddet av dem. En övergång till en samtyckesbaserad modell för våldtäktslagstiftning är avgörande för att det ska erkännas att det sexuella självbestämmandet och den sexuella integriteten kan kränkas även i situationer där det inte förekommer något fysiskt våld, till exempel när det föreligger tvång eller maktmissbruk.

Y.Syftet med att betona vikten av sexuellt självbestämmande är att främja jämställdhet mellan könen och i synnerhet förverkligandet av kvinnors och flickors rättigheter. En samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning understryker särskilt kvinnors rätt att fatta beslut om sig själva och sina egna kroppar.

Z.Samtycke bör vara en central del av våldtäktslagstiftningen. Samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning krävs för att på ett mer effektivt sätt kunna täcka situationer där den sexuella handlingen påbörjas så pass plötsligt att offret inte har någon möjlighet att uttrycka sin vilja eller försvara sig innan handlingen inleds. Samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning är också avgörande för att på ett bättre sätt kunna hantera situationer där offret inte kan invända mot handlingen på grund av rädsla.

AA.Det finns belägg som visar att de flesta våldtäkter begås av bekanta eller nära partner och sker inomhus, men offren bemöts i sådana fall ofta med misstankar och misstro inom det straffrättsliga systemet, särskilt i jurisdiktioner där föråldrade beviskrav fortfarande tillämpas, vilket vidmakthåller myterna om att våldtäkter typiskt sett begås av främlingar på offentliga platser och att offren provocerar fram eller hittar på våldtäkter. Sådana myter förstärks ytterligare av oriktiga medieskildringar, den offentliga debatten och bristande medvetenhet hos allmänheten.

AB.Allmänt accepterade myter och föreställningar om våldtäkt och sexuella övergrepp är skadliga för definitionen av våldtäkt och utgör ytterligare hot mot överlevarnas välbefinnande, vilja att anmäla och skydd mot sekundär viktimisering och hindrar åtal och tillgång till rättvisa. Dessa accepterade föreställningar och myter är en av de faktorer som bidrar till att upprätthålla strafflösheten som omgärdar våldtäkt och förhindrar utarbetandet av lämplig lagstiftning.

AC.Omfattningen av sexuellt våld fortsätter att i hög grad underskattas och tonas ner, eftersom de allra flesta sexualbrott fortfarande inte uppdagas. Många anmälda våldtäkter leder aldrig till åtal, och de allra flesta åtalen leder inte till en fällande dom. Detta förvärrar kvinnors bristande förtroende för systemet, medför låga anmälningsfrekvenser och vidmakthåller en känsla av strafflöshet i samhället, vilket leder till en normalisering av sexuellt våld, inklusive våldtäkt. Utbredd strafflöshet för våldtäkt bidrar till den utbredda komplexa uppsättning föreställningar och sociala normer som uppmuntrar mäns sexuella aggression och stöder våld mot kvinnor, vilket skapar en miljö där sexuellt våld normaliseras och rättfärdigas genom ihållande ojämlikhet mellan könen och skadliga attityder till kön och sexualitet. Det är oacceptabelt att våldtäkt utan fysiskt våld inte medför några konsekvenser. Konsekvent lagföring av alla former av våldtäkt är avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättssystemen och centralt för att förebygga sexuellt våld. Samtyckesbaserad våldtäktslagstiftning är absolut nödvändig både för att återspegla och förändra attityderna kring sexualbrott och för att öka medvetenheten i hela EU, vilket i slutändan minskar antalet sexualbrott. Samtyckesbaserad lagstiftning kan leda till ett skifte mot ett synsätt som ställer krav på att förvissa sig om samtycke till, i stället för bara avsaknad av tydligt motstånd mot, en sexuell handling.

AD.I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen klargörs i fråga om konventionens artikel 36.2 att lagföring av sexuellt våld, inbegripet våldtäkt, ”kommer att kräva en kontextmedveten bedömning av bevisningen för att i varje enskilt fall fastställa om brottsoffret frivilligt har samtyckt till den genomförda sexuella handlingen. En sådan bedömning måste ta hänsyn till de många olika beteendemässiga reaktioner mot sexuellt våld och våldtäkt som offer uppvisar och får inte grundas på antaganden om något typiskt beteende i sådana situationer. Det är likaså viktigt att säkerställa att tolkningar av våldtäktslagstiftningen och lagföring av våldtäktsfall inte påverkas av könsstereotyper och myter om manlig och kvinnlig sexualitet”.

AE.FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uppmanar i sitt meddelande nr 34/2011 staterna att se över våldtäktslagstiftningen genom att ta bort bestämmelser som ställer krav på våld eller bevis på penetration och uppställa frånvaro av samtycke som centralt rekvisit för brottet, samt uppmanar i sin allmänna rekommendation nr 35 (2017) staterna att erkänna könsrelaterat våld som en form av diskriminering och att anta rättsliga reformer som säkerställer att sådant våld avskaffas, bland annat genom att kriminalisera sexuella handlingar som sker utan samtycke och stödja tillgången till rättslig prövning och tjänster för alla kvinnor och flickor, särskilt sådana som är utsatta för intersektionella former av diskriminering.

AF.Jämställdhet mellan könen och icke-diskriminering är två av EU:s grundläggande värden, grundläggande rättigheter, huvudprinciper i den europeiska pelaren för sociala rättigheter och väsentliga förutsättningar för framsteg. Diskriminering på grund av kön, genus och på andra grunder är förbjuden enligt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

AG.Intersektionalitet är en viktig vägledande princip som är fastställd i EU-rätten. Kvinnor möter intersektionell ojämlikhet och diskriminering, bland annat med anknytning till ras, etniskt eller socialt ursprung, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, religion eller trosuppfattning, uppehållsstatus eller funktionsnedsättning. Könsrelaterat sexuellt våld är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna, och verkliga framsteg i fråga om jämställdhet kan endast göras genom att tillämpa ett intersektionellt synsätt. Tillämpningen av ett intersektionellt synsätt gör det möjligt att ta itu med strukturella hinder för jämställdhet och samla belägg i syfte att skapa riktmärken och bana väg för en strategisk och effektiv politik för att bekämpa systematisk diskriminering, utestängning och social ojämlikhet.

AH.Med tanke på den strukturella karaktären hos ojämlikhet mellan könen och könsrelaterat våld kan samtycke komma att ges under tvång eller sociala påtryckningar, vilket belyser nödvändigheten av en strategi som inte bara inbegriper det individuella självbestämmandet utan även social maktdynamik, könsnormer och den ojämlika maktfördelningen mellan män och kvinnor.

AI.Könsrelaterat våld, inklusive sexuellt våld, är både en orsak till och en följd av de strukturella ojämlikheter och maktasymmetrier som har sin grund i könsstereotyper och sociala normer. Att ta itu med sådant våld kräver att dessa normer utmanas och att omfattande rättsliga, sociala och utbildningsrelaterade reformer genomförs.

AJ.Djupt rotade könsstereotyper om kvinnors sexualitet och moral bidrar till den utbredda komplexa uppsättning föreställningar och sociala normer som uppmuntrar mäns sexuella aggression och stöder våld mot kvinnor, vilket skapar en miljö där sexuellt våld normaliseras och rättfärdigas genom ihållande ojämlikhet mellan könen och skadliga attityder till kön och sexualitet. Detta leder till stigmatisering och diskriminerande behandling av vissa kvinnor och andra personer på grund av att de överskrider könsrelaterade sociala och sexuella normer eller inte följer könsrollerna.

AK.Våldtäkt, inklusive företeelser som kan föregå brottet, såsom gromning och onlinebedrägerier, kan äga rum i gränsöverskridande sammanhang. Våld mot kvinnor och flickor förekommer både online och offline och inbegriper digitalt sexuellt våld, trakasserier, delning av intima bilder utan samtycke och tvingande kontroll. Sådana former av övergrepp drabbar kvinnor och marginaliserade grupper i oproportionerligt hög grad och beaktas fortfarande på ett otillräckligt sätt i många nationella ramverk.

AL.Våldtäktsoffer behöver omedelbar, multidisciplinär, tillgänglig och omfattande medicinsk vård, bland annat klinisk behandling av våldtäkt, sexuell och reproduktiv hälso- och sjukvård, inbegripet akutpreventivmedel, postexponeringsprofylax, behandling för sexuellt överförbara infektioner och tillgång till säker och laglig abort, samt traumastöd, och de måste också ha möjlighet till långvarigt stöd, inklusive psykologisk rådgivning. I vissa medlemsstater erbjuds inte tillgång till vissa grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.

AM.Våldtäktskultur definieras som ett strukturellt och utbrett system av attityder, beteenden, värderingar och sociala normer som normaliserar och trivialiserar sexuellt våld, undergräver samtycke, vidmakthåller våldtäktsmyter och främjar samhällsnormaliseringen av sådant våld.

AN.Den utbredda förekomsten av sekundär viktimisering visar att inte bara rättssystemen, utan även föråldrade lagar som inte bygger på samtycke, har misslyckats i grunden med att ge överlevare tillgång till rättslig prövning Europarådet, Målet L. m.fl. mot Frankrike: straffrättsliga systemet otillräckligt när det gäller att bestraffa alla sexuella handlingar som sker utan samtycke, vilket utsätter våldtäktsoffret för sekundär viktimisering, nyhetsartikel, Europarådet, Strasbourg, Frankrike, 24 april 2025., vilket framgår av den låga anmälningsfrekvensen bland offren, bristen på stöd som motsvarar deras behov, utbudet av tillgängliga förfaranden och den låga andelen fällande domar i våldtäktsmål. Detta belyser systematiska brister i hur brottsbekämpande myndigheter och rättssystem hanterar våldtäktsmål, vilket i sin tur leder till en utbredd känsla av strafflöshet när det gäller våldtäktsbrottet i samhället och utgör en allvarlig försämring av jämställdheten.

AO.Sekundär viktimisering uppstår när brottsoffret lider ytterligare skada som inte är en direkt följd av våldtäktsbrottet utan en konsekvens av hur institutioner och andra personer bemöter dem. Sekundär viktimisering orsakas av att brottsoffret upprepade gånger exponeras för gärningsmannen, av okänslig behandling, såsom upprepade förhör om samma händelser, av attityder där offret skuldbeläggs, av användning av olämpligt språk eller okänsliga kommentarer från dem som kommer i kontakt med brottsoffren, av medicinska undersökningar och av rättsliga förfaranden, inklusive längden på dessa, samt andra institutionella processer. Sekundär viktimisering undergräver brottsoffrens rättigheter, hindrar deras tillgång till rättvisa och vidmakthåller deras trauma, även genom att orsaka posttraumatiskt stressyndrom, depression och ångest, och står därmed i vägen för deras återhämtning.

AP.Våldtäktens traumatiska karaktär och dess långvariga påverkan på offrens fysiska och psykiska hälsa, säkerhet, kroppsliga integritet, välbefinnande och sociala liv kräver samordnade, köns- och traumamedvetna insatser av utbildad och specialiserad personal, särskilt vid de brottsbekämpande myndigheterna och inom domstolsväsendet, för att hantera våldtäktsfall och undvika sekundär viktimisering. Utbildningen av personal inom rättsväsendet och brottsbekämpningen är fortfarande icke-homogen och otillräcklig i vissa medlemsstater. Ett effektivt genomförande av samtyckesbaserade definitioner av våldtäkt i lagstiftningen är beroende av att poliser, åklagare och rättsliga myndigheter tolkar och tillämpar dessa bestämmelser på ett korrekt sätt och därigenom säkerställer att fokus fortsätter att vara på frånvaron av fritt samtycke och inte på bevis på motstånd eller fysiskt våld. Att lägga bevisbördan för frånvaron av samtycke på brottsoffren förstärker skadliga stereotyper om våldtäkt.

AQ.Heltäckande samtyckesbaserad sex- och samlevnadsundervisning är avgörande för att minska felaktig information och myter om våldtäkt och sexualitet och därigenom ta sig an könsnormer och förebygga alla former av könsrelaterat våld, inklusive våldtäkt. I det förebyggande arbetet är det avgörande att engagera män och pojkar i främjandet av jämställdhet, utmana skadliga könsstereotyper och osunda och skadliga maskulinitetsmodeller och ifrågasätta synsätt enligt vilka sex är en rättighet. Att övergå till en samtyckesbaserad kultur är avgörande för att säkerställa en miljö som präglas av ömsesidig respekt och säkerhet och bygger på hälsosamma sociala interaktioner. Tillhandahållandet av könsmedveten, heltäckande och åldersanpassad undervisning om sexualitet, samtycke och samlevnad är ett avgörande verktyg för att förebygga våldtäkter och sexuellt våld och att ta itu med de bakomliggande orsakerna.

AR.Mål 5 i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling uppmanar till uppnåendet av jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor, och mål 16 uppmanar till främjandet av fredliga och inkluderande samhällen, tillgång till rättslig prövning och effektiva, ansvarstagande institutioner.

AS.FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och principen om att ”ingen får lämnas utanför”, särskilt målen för hållbar utveckling 3, 4, 5, 10 och 16, uppmanar till avskaffande av sexuellt våld, uppnående av jämställdhet, tillgång till rättslig prövning, inkluderande utbildning och respekt samt skydd av alla individers fysiska och psykiska integritet.

AT.Medlemsstaternas brister när det gäller att ta itu med de strukturella och normativa faktorer som leder till strafflöshet för gärningsmän utmanas genom marscher, protester och rörelser i det civila samhället, till exempel #MeToo-rörelsen, som bryter tystnaden kring våldtäkt och har varit drivkrafter för lagändringar i vissa medlemsstater. Exempel på fall som har gett upphov till omfattande protester är fallet med ”Wolf Pack” i Spanien och fallet Gisèle Pelicot i Frankrike, vilka belyser bristerna i definitioner av våldtäkt som bygger på våld och inte är grundade på samtycke.