(1)I egenskap av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa bör unionen ha en gemensam politik för återvändande av tredjelandsmedborgare som inte har rätt att vistas i unionen. En effektiv återvändandepolitik är en viktig del av ett trovärdigt system för migrationshantering.

(2)Genom denna förordning inrättas ett gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna på grundval av ett gemensamt förfarande för återvändande, effektivt samarbete med tredjeländer, skyldigheter för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, en uppsättning verktyg för hantering av effektiva återvändanden, inbegripet åtgärder som ger incitament till återvändande, och samarbete ▌mellan medlemsstaterna.

(2a) I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt påverkar denna förordning inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(3)Ett gemensamt system för effektiv hantering av återvändandet av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen bör inrättas för att bidra till genomförandet av den övergripande strategi som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (EUT L 222, 22.5.2024, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1351/oj).. Det gemensamma systemet bör bygga på integrerat beslutsfattande för att säkerställa samstämmighet och effektivitet i de insatser som görs och de åtgärder som vidtas av unionen och dess medlemsstater inom ramen för deras respektive befogenheter.

(4)Europeiska rådet har konsekvent betonat vikten av beslutsamma åtgärder på alla nivåer för att underlätta, öka och påskynda återvändandena från Europeiska unionen. I oktober 2024 uppmanade Europeiska rådet kommissionen att snarast lägga fram ett nytt lagstiftningsförslag.

(5)I de strategiska riktlinjer för lagstiftningsprogrammet och den operativa programplaneringen på området med frihet, säkerhet och rättvisa som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 12 december 2024 påpekas att en framgångsrik återvändandepolitik är en hörnsten i ett övergripande och trovärdigt asyl- och migrationssystem i unionen. I de strategiska riktlinjerna efterlyses för detta ändamål utveckling och genomförande av en mer beslutsam och övergripande strategi för återvändande genom en brådskande uppdatering av den rättsliga ramen.

(6)En effektiv återvändandepolitik bör säkerställa samstämmighet med migrations- och asylpakten och främja dess integritet samt bidra till att hantera olaglig invandring till unionen och förhindra otillåtna förflyttningar mellan medlemsstaterna som företas av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen, ▌samtidigt som de grundläggande rättigheterna respekteras.

(7)Unionen och dess medlemsstater har ökat sina ansträngningar att effektivisera återvändandepolitiken. Trots detta motsvarar den befintliga rättsliga ramen, som består av rådets direktiv 2001/40/EG Rådets direktiv 2001/40/EG av den 28 maj 2001 om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land (EUT L 149, 2.6.2001, s. 34, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2001/40/oj) och direktiv 2008/115/EG Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 24.12.2008, s. 98, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2008/115/oj)., inte längre behoven i unionens migrationspolitik och de lagstiftningsmässiga och operativa behoven när det gäller att säkerställa effektiva återvändanden. Sedan direktiv 2008/115/EG antogs 2008 har området med frihet, säkerhet och rättvisa och unionens migrationspolitik förändrats avsevärt. EU-rätten på migrationsområdet har gått från lagstiftning med miniminormer till en tillnärmning av medlemsstaternas rutiner. Kommissionen försökte reformera återvändandereglerna 2018 genom sitt förslag till omarbetning av återvändandedirektivet Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (omarbetning), Bryssel, 12.9.2018, COM(2018) 634 final, 2018/0329 (COD).. Kommissionen har också försökt hjälpa medlemsstaterna att utnyttja flexibiliteten i direktiv 2008/115/EG genom rekommendationerna (EU) 2017/2338 Kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam ”Handbok om återvändande” som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 19.12.2017, s. 83, ELI: http://data.europa.eu/eli/reco/2017/2338/oj). och (EU) 2023/682 Kommissionens rekommendation (EU) 2023/682 av den 16 mars 2023 om ömsesidigt erkännande av beslut om återvändande och om påskyndande av återvändanden vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG, C/2023/1763, EUT L 86, 24.3.2023, s. 58, ELI: http://data.europa.eu/eli/reco/2023/682/oj.. Den nuvarande rättsliga ramens gränser har dock nåtts.

(8)Det bör inrättas ett robust ▌gemensamt förfarande för effektivt återvändande för att säkerställa att tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium återsänds på ett humant och hållbart sätt, med full respekt för de grundläggande rättigheterna och internationell rätt och utan oskäligt dröjsmål. Tydliga och transparenta regler som är tillämpliga i alla medlemsstater bör skapa visshet för den berörda tredjelandsmedborgaren och de behöriga myndigheterna. Det är viktigt att förenkla, underlätta och påskynda återvändandeförfarandena och säkerställa att återvändandet inte hindras, inte heller av otillåtna förflyttningar till andra medlemsstater.

(9)Tillämpningen av reglerna i denna förordning bör inte påverka reglerna om tillgång till internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348, 22.5.2024, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1348/oj).. När så är relevant kompletteras reglerna i den här förordningen av de särskilda regler som länkar samman negativa asylbeslut och beslut om återvändande med avseende på utfärdande och rättsmedel i förordning (EU) 2024/1348 och det gränsförfarande för återvändande som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 av den 14 maj 2024 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148 (EUT L, 2024/1349, 22.5.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1349/oj)..

(10)Denna förordning respekterar tredjelandsmedborgares grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967. Den bör tillämpas i enlighet med stadgan, allmänna principer i unionsrätten och tillämplig internationell rätt.

(11)Principen om non-refoulement och förbudet mot kollektiv utvisning i artikel 19 i stadgan bör respekteras ▌. Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till ett tredjeland där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.

(12)Den medlemsstat på vars territorium den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen upptäcks är ansvarig för att säkerställa att han eller hon återvänder. ▌

(12a) Den domstol som av medlemsstaten utsetts som behörig enligt nationell rätt bör ansvara för det rättsmedel med vilket beslutet om återvändande, inreseförbudet och beslutet om avlägsnande angrips. Efterlevnaden av de krav som följer av principen om non-refoulement bör kontrolleras om material i den akt som lämnats för kännedom till den domstol som utsetts som behörig enligt nationell rätt för rättsmedlet mot beslutet om återvändande eller beslutet om avlägsnande, som kompletterats eller förtydligats efter kontradiktoriska förfaranden, visar att principen om non-refoulement kan undergrävas.

(12b) Utan att det påverkar tillämpningen av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, som säkerställer att tredjelandsmedborgaren kan överklaga tidsfristen för frivillig avresa eller avsaknaden av en sådan i beslutet om återvändande, bör den del av beslutet om återvändande som ålägger eller fastställer skyldigheten att lämna medlemsstaternas territorium inte påverkas av att tidsfristen för frivillig avresa upphävs eller återkallas.

(13)Vid avlägsnande bör de myndigheter som utsetts som behöriga enligt nationell rätt kontrollera efterlevnaden av principen om non-refoulement på grundval av en individuell bedömning som tar hänsyn till alla relevanta omständigheter. Den berörda tredjelandsmedborgaren bör så snart som möjligt, och före hans eller hennes avlägsnande, lägga fram styrkta bevis som rör hans eller hennes personliga omständigheter. Det bör vara möjligt att förlita sig på en befintlig ▌bedömning av alla relevanta omständigheter som gjorts i tidigare skeden av förfarandet eller inom ramen för tidigare förfaranden. Eventuella relevanta förändringar i omständigheterna och nya uppgifter som styrker en risk bör undersökas, även för att fastställa huruvida de är underbyggda och inte anses vara framlagda av tredjelandsmedborgaren enbart för att försena eller hindra avlägsnandet.

(13a) Medlemsstaterna kan hänvisa den tredjelandsmedborgare som uppger att ett avlägsnande skulle strida mot principen om non-refoulement till ett lämpligt förfarande, inbegripet asylförfarandet med hänvisning till förordning (EU) 2024/1348. Medlemsstaten kan hänvisa tredjelandsmedborgaren till ett lämpligt förfarande även när dess myndigheter som utsetts som behöriga enligt nationell rätt får kännedom om relevanta indikationer på att avlägsnandet skulle strida mot principen om non-refoulement.

(14)Medlemsstaterna behöver kunna samarbeta mer flexibelt, bland annat genom nya bilaterala avtal eller arrangemang, och på ett mer målinriktat sätt för att främja effektiva återvändanden till tredjeländer.

(15)När det har fastställts att tredjelandsmedborgaren inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium bör ett beslut om återvändande utfärdas snabbt på grundval av en individuell bedömning med beaktande av alla relevanta fakta och omständigheter. I beslutet om återvändande bör det anges att tredjelandsmedborgaren är skyldig att lämna medlemsstaternas territorium. Det bör inte vara nödvändigt att i beslutet om återvändande fastställa ett återvändandeland. Återvändandelandet bör fastställas senast före avlägsnandet och kan fastställas antingen i beslutet om återvändande eller i ett annat beslut om avlägsnande som är separat från beslutet om återvändande. Om det finns hinder för avlägsnande bör utfärdandet av ett beslut om återvändande inte uteslutas, men avlägsnandet bör skjutas upp. Om det vid tidpunkten för utfärdandet av beslutet om fastställande av återvändandelandet fortfarande är möjligt att tredjelandsmedborgaren kommer att avlägsnas till ett av flera återvändandeländer, till exempel på grund av dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap, kan alla sådana återvändandeländer fastställas i det beslutet. Rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan bör säkerställas med avseende på alla återvändandeländer som fastställs i beslutet. Om den behöriga myndigheten går vidare med avlägsnandet bör tredjelandsmedborgaren under alla omständigheter informeras om det återvändandeland till vilket han eller hon kommer att avlägsnas i tillräckligt god tid före avlägsnandet.

(15a) Ingenting i denna förordning bör hindra medlemsstaterna från att i nationell rätt föreskriva andra skäl för att skjuta upp avlägsnandet för specifika grupper.

(15b) Den tredjelandsmedborgare som är skyldig att lämna medlemsstaternas territorium bör ha huvudansvaret för att lämna territoriet.

(16)Det är nödvändigt att säkerställa att de väsentliga delarna av ett beslut om återvändande som utfärdats av en medlemsstat förs in i ett särskilt formulär – en europeisk återvändandeorder – och görs tillgängliga i Schengens informationssystem tillsammans med registreringen om återvändande eller genom bilateralt informationsutbyte med en annan medlemsstat. Den europeiska återvändandeordern bör i förlängningen stödja erkännande och verkställighet av verkställbara beslut om återvändande eller beslut om avlägsnande som utfärdats av en annan medlemsstat om tredjelandsmedborgaren utan tillstånd förflyttar sig till en annan medlemsstat.

▌

(18)Om en tredjelandsmedborgare som befinner sig på en medlemsstats territorium är föremål för ett verkställbart beslut om återvändande från en annan medlemsstat bör ▌erkännande och verkställighet av beslut om återvändande underlätta och påskynda återvändandeprocessen på grundval av ökat samarbete och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna.

Sådant erkännande och sådan verkställighet kan också bidra till att avskräcka från irreguljär migration, motverka otillåtna sekundära förflyttningar inom unionen och begränsa förseningar i återvändandeprocessen. Rättsmedel mot beslutet om återvändande bör utövas endast i den utfärdande medlemsstaten.

(18a) Erkännandet av ett beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande på grundval av den information som finns tillgänglig i den europeiska återvändandeorder som avses i artikel 7.7 bör inte utgöra ett beslut eller avgörande. Icke-erkännandet av ett beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande bör inte utgöra ett beslut eller avgörande.

(18b) Om en medlemsstat överväger att erkänna och verkställa ett verkställbart beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande från den utfärdande medlemsstaten kan följande vägledande principer hjälpa medlemsstaten att identifiera situationer där ömsesidigt erkännande inte bör tillämpas och där ett nationellt beslut om återvändande i stället bör utfärdas. Sådana situationer kan inbegripa om verkställigheten skulle strida mot allmän ordning i den verkställande medlemsstaten, även när det gäller återvändande av vissa kategorier av tredjelandsmedborgare, såsom ensamkommande barn och offer för människohandel, för vilka nationell rätt föreskriver en högre skyddsnivå, om det går snabbare att utfärda ett nytt beslut om återvändande, om den information som finns tillgänglig i den europeiska återvändandeordern är ofullständig, om tredjelandsmedborgaren har överklagat beslutet om återvändande i den utfärdande medlemsstaten, om tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas till ett annat tredjeland än vad som anges i beslutet om återvändande eller beslutet om avlägsnande från den utfärdande medlemsstaten och om inget återvändandeland anges i beslutet om återvändande.

(18c) I syfte att förbereda stegen mot obligatoriskt ömsesidigt erkännande bör kommissionen och berörda EU-byråer, såsom eu-Lisa, när så är relevant stödja medlemsstaterna, bland annat genom att identifiera de arrangemang och anpassningar som behövs för att säkerställa automatisk hantering av den europeiska återvändandeordern.

(19)Senast då den genomförandeakt som avses i artikel 7.8 antas bör medlemsstaterna, kommissionen och berörda EU-byråer, såsom eu-Lisa, börja införa rättsliga och tekniska arrangemang för att säkerställa att den europeiska återvändandeordern kan göras tillgänglig via Schengens informationssystem. ▌

(19a) Två år efter den första tillämpningsdagen enligt vad som avses i artikel 52.3 i denna förordning bör kommissionen bedöma genomförandet av ömsesidigt erkännande, i synnerhet med avseende på huruvida de rättsliga och tekniska arrangemangen för att göra den europeiska återvändandeordern tillgänglig via Schengens informationssystem i enlighet med artikel 7.7 har införts av medlemsstaterna och är effektiva, huruvida de rättsliga och tekniska arrangemangen för att säkerställa automatisk hantering av den europeiska återvändandeordern i enlighet med artikel 7.9 har införts av medlemsstaterna, effektiviteten i erkännandet och verkställigheten av beslut om återvändande och beslut om avlägsnande samt belastningen på de nationella rättsliga och administrativa systemen till följd av detta och resultaten av relevant utbildning och pilotprojektverksamhet.

(19b) På grundval av den bedömning som avses i artikel 9.10 bör kommissionen vid behov lägga fram lagstiftningsförslag, inbegripet eventuella riktade ändringar för att säkerställa effektiva återvändanden, i syfte att införa obligatoriskt erkännande och obligatorisk verkställighet av verkställbara beslut om återvändande och beslut om avlägsnande som utfärdats av en annan medlemsstat. Om kommissionen inte lägger fram något förslag bör den förklara skälet till detta.

(20)Verkningarna av nationella återvändandeåtgärder bör även i fortsättningen ges en unionsdimension genom införande av ett inreseförbud som förbjuder inresa och vistelse på alla medlemsstaters territorium. Inreseförbudets varaktighet bör fastställas med vederbörlig hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet ▌. När det under utresekontroller vid de yttre gränserna upptäcks att en tredjelandsmedborgare vistas olagligt i medlemsstaterna kan det vara lämpligt att utfärda ett inreseförbud för att förhindra framtida återinresor och därigenom minska risken för olaglig invandring utan att förhindra en snabb avresa för tredjelandsmedborgaren.

(21)Tredjelandsmedborgare som inte har fullgjort skyldigheten att lämna medlemsstaternas territorium eller som inte beviljats en tidsfrist för frivilligt återvändande kan avlägsnas med hjälp av tvångsåtgärder. Skärpta regler om avlägsnande syftar till att säkerställa direkta och omedelbara konsekvenser om tredjelandsmedborgare inte respekterar den tidsfrist då de senast måste lämna territoriet och till att förhindra sekundära förflyttningar och säkerhetsrisker. Om det inte finns några skäl att anta att frivilligt återvändande skulle undergräva syftet med ett återvändandeförfarande kan samarbetsvilliga tredjelandsmedborgare fortsätta att främst omfattas av frivilligt återvändande. Tvångsåtgärder bör vara förenliga med proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål.

(21a) Eftersom denna förordning är tillämplig endast på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen påverkar den inte rådgivning om återvändande och återanpassning och andra program till stöd för frivilliga återvändanden och återanpassning av tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i unionen.

(22)Gemensamma regler är nödvändiga för att säkerställa att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och som utgör en säkerhetsrisk ▌effektivt identifieras och snabbt återsänds. Det är nödvändigt att säkerställa att relevanta kontroller utförs för att identifiera och flagga tredjelandsmedborgare som utgör en säkerhetsrisk, bland annat med hjälp av det screeningförfarande som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817 (EUT L, 2024/1356, 22.5.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1356/oj).. Tredjelandsmedborgare som utgör en säkerhetsrisk bör i regel avlägsnas, och det bör vara möjligt att avvika från de allmänna reglerna för att föreskriva längre inreseförbud eller inreseförbud på obestämd tid och längre förvarsperioder samt från användningen av särskilda förvarsanläggningar så att de som hotar medlemsstaternas säkerhet snabbt avlägsnas.

(23)Nya regler bör utöka medlemsstaternas möjligheter att säkerställa återvändande till tredjeländer med hjälp av ytterligare verktyg. Det bör vara möjligt att införa särskilda avtal eller arrangemang med tredjeländer i syfte att ge medlemsstaterna fler alternativ för återvändande, på villkor att det berörda tredjelandet respekterar internationella människorättsnormer och, vid avlägsnande, principen om non-refoulement. Brister när det gäller specifika delar av tredjelandets territorium eller identifierbara kategorier av personer hindrar inte ingåendet av ett sådant avtal eller arrangemang, förutsatt att det finns tillräckliga garantier för att säkerställa full respekt för rättigheterna för de tredjelandsmedborgare som berörs av ett sådant avtal eller arrangemang.

I synnerhet bör man i avtalet eller arrangemanget ange de förfaranden som är tillämpliga på återvändandet, villkoren för vistelsen i landet, de respektive skyldigheterna och ansvaren för parterna i avtalet eller arrangemanget och konsekvenserna av överträdelser av avtalet eller arrangemanget. Om ett avtal eller arrangemang innefattar vidareåtervändande från tredjelandet bör man i avtalet eller arrangemanget dessutom ange konsekvenserna om vidareåtervändande inte är möjligt, de respektive skyldigheterna och ansvaren för parterna i avtalet eller arrangemanget, konsekvenserna vid betydande förändringar som har en negativ inverkan på situationen i tredjelandet samt ett oberoende övervakningsorgan eller en oberoende övervakningsmekanism för att bedöma genomförandet av avtalet eller arrangemanget. Dessa avtal eller arrangemang kommer att utgöra en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

(23a) Om en medlemsstat förhandlar om ett avtal eller arrangemang med avseende på denna förordning med ett av unionens angränsande tredjeländer, bör de medlemsstater som har en gemensam gräns med det tredjelandet, vid en lämplig tidpunkt innan avtalet eller arrangemanget ingås, underrättas om dessa förhandlingar, med full respekt för den princip om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen, i syfte att säkerställa att legitima intressen i samband med förvaltningen av de berörda medlemsstaternas yttre gränser och inre säkerhet skyddas i tillräcklig utsträckning. När medlemsstaterna har ingått avtal eller arrangemang med tredjeländer bör de vara skyldiga att underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om dessa avtal eller arrangemang innan de börjar tillämpas provisoriskt eller träder i kraft, beroende på vilket som inträffar först. För att undvika bristande efterlevnad av unionsrätten och för att ytterligare öka transparensen kan medlemsstaterna dessutom, på frivillig basis, hålla kommissionen och övriga medlemsstater underrättade om framstegen i förhandlingarna med ett tredjeland om avtal eller arrangemang som medges genom denna förordning, innan parterna har nått en slutlig överenskommelse, bland annat i syfte att inhämta kommissionens bedömning av huruvida det planerade avtal eller arrangemang som det förhandlas om är förenligt med unionsrätten.

(24)Ett välfungerande Schengenområde utan inre gränser förutsätter att medlemsstaterna tillämpar det berörda regelverket på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Genom rådets förordning (EU) 2022/922 Rådets förordning (EU) 2022/922 av den 9 juni 2022 om inrättande och användning av en utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av förordning (EU) nr 1053/2013 (EUT L 160, 15.6.2022, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2022/922/oj). inrättas en utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket ▌, även när det gäller effektivt återvändande av tredjelandsmedborgare som inte har rätt att vistas i unionen och respekten för de grundläggande rättigheterna. ▌

(25)Medlemsstaterna bör sätta barnets bästa i främsta rummet när de tillämpar återvändandeförfaranden, i enlighet med artikel 24 i stadgan och FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989. Vid bedömningen av barnets bästa bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underårigas välbefinnande och sociala utveckling på kort, medellång och lång sikt, säkerhets- och trygghetshänsyn och den underårigas egna synpunkter i enlighet med hans eller hennes ålder och mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. ▌Ensamkommande barn bör ledsagas av en företrädare genom alla steg i återvändandeprocessen.

(26)Om det finns skäl att betvivla att tredjelandsmedborgaren är underårig kan en åldersbedömning göras i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna kan förlita sig på åldersbedömningar som genomförts inom ramen för tidigare förfaranden. Samma förfarande som föreskrivs i ▌förordning (EU) 2024/1348 kan följas, för att säkerställa samstämmighet i migrationshanteringen i unionen. ▌

(27)Det bör fastställas tydliga skyldigheter för tredjelandsmedborgarna för att effektivisera återvändandeförfarandet. Tredjelandsmedborgarna bör vara skyldiga att lämna medlemsstaternas territorium och att samarbeta med myndigheterna under hela återvändandeförfarandet. Tredjelandsmedborgarna bör förbli tillgängliga och nåbara för de behöriga myndigheterna och lämna all information som är relevant för förberedelserna och genomförandet av återvändandet. De bör inte heller hindra avlägsnandet, vare sig fysiskt eller verbalt. Verbalt hindrande bör anses vara av en art eller karaktär som går utöver en ren invändning. Av detta följer att det främst bör vara tredjelandsmedborgarens ansvar att fastställa sin identitet samt erhålla och lämna in de resehandlingar som är nödvändiga för återvändandet. Om skyldigheterna att lämna medlemsstaternas territorium och samarbeta inte fullgörs bör detta få effektiva, avskräckande och proportionella konsekvenser, och de behöriga myndigheterna bör vidta relevanta åtgärder för att säkerställa återvändande, bland annat utredningsåtgärder, i tillämpliga fall. Tredjelandsmedborgare som inte kan avlägsnas, till exempel på grund av principen om non-refoulement eller på grund av deras bristande samarbete med de behöriga myndigheterna, bör inte vara undantagna från att åläggas allmänna skyldigheter, inbegripet skyldigheterna att stanna kvar, vistas och rapportera. Konsekvenserna av bristande efterlevnad av skyldigheten att samarbeta bör inbegripa till exempel nedsättning av förmåner och bidrag som beviljas i enlighet med nationell rätt eller beslagtagande av resehandlingar ▌ .

(27a) Ingenting i denna förordning påverkar skyldigheter och åtgärder som inte rör återvändande eller bestämmelser om sociala förmåner enligt nationell rätt.

(28)Denna förordning bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att i tillämpliga fall införa straffrättsliga påföljder, inbegripet fängelsestraff, i enlighet med nationell straffrätt för tredjelandsmedborgare som omfattas av denna förordning.

(29)För att garantera ett effektivt skydd för de berörda personernas rättigheter bör det införas rättsmedel mot beslut som rör återvändande. Nödvändig rättshjälp bör på begäran göras tillgänglig ▌vid överklagande eller omprövning vid domstol utan att det påverkar möjligheten att begränsa tillgången till rättsligt bistånd och biträde.

(29a) Rättsligt bistånd och biträde innefattar att förbereda överklagandet eller begäran om omprövning, inbegripet utarbetande av de inlagor som krävs enligt nationell rätt och, vid en förhandling, deltagande i förhandlingen inför domstol, för att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol.

(29b) Begreppet domstol är ett unionsrättsligt begrepp, såsom det tolkas av Europeiska unionens domstol. Det begreppet, tillsammans med andra faktorer, kan avse endast en myndighet som agerar som tredje part i förhållande till den myndighet som har fattat det beslut som är föremål för talan. Denna myndighet bör utöva dömande verksamhet, och det är inte avgörande huruvida den betecknas som domstol enligt nationell rätt. Denna förordning bör inte påverka medlemsstaternas befogenhet att organisera sina nationella domstolssystem och fastställa antalet överklagandeinstanser. Om det enligt nationell rätt finns möjlighet att lämna in ytterligare överklaganden av ett beslut i ett första eller efterföljande överklagandeförfarande, och ett sådant överklagande har lämnats in, bör avlägsnandet inte skjutas upp, såvida inte tredjelandsmedborgaren begär uppskov och en domstol beslutar att bevilja det med vederbörlig hänsyn till de specifika omständigheterna i det enskilda fallet. Detta bör inte påverka tillämpningen av nationell rätt som föreskriver en suspensiv verkan av sådana rättsmedel.

(30)För att effektivisera återvändandeförfarandena och samtidigt säkerställa respekten för rätten till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 i stadgan bör beslut om återvändande i möjligaste mån överklagas till en enda rättslig nivå. Reglerna om överklaganden och uppskov med verkställigheten av beslut i denna förordning bör vara förenliga med rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

(30a) Även om det i denna förordning inte föreskrivs någon automatisk suspensiv verkan av ett överklagande bör medlemsstaterna, i full överensstämmelse med artikel 47 i stadgan, säkerställa att avlägsnandet kan skjutas upp av den behöriga domstolen i första instans före verkställigheten av beslutet om återvändande eller beslutet om avlägsnande. En tredjelandsmedborgare bör kunna lämna in en begäran om att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande eller ett beslut om avlägsnande, såvida det inte i nationell rätt också föreskrivs en möjlighet för den behöriga domstolen att skjuta upp verkställigheten på eget initiativ. Detta påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att föreskriva en automatisk suspensiv verkan av ett överklagande i nationell rätt. För att inte behöva göra flera bedömningar av risken att principen om non-refoulement åsidosätts bör man förlita sig på material i akten, särskilt tidigare bedömningar, inbegripet sådana som gjorts i samband med ett asylförfarande när så är relevant.

(31)Medlemsstaterna bör få de verktyg som krävs för att säkerställa ett snabbt och effektivt återvändande, inbegripet åtgärder som är konsekvenser av bristande efterlevnad och incitament till efterlevnad av skyldigheterna att lämna medlemsstaternas territorium och samarbeta samt åtgärder för att förebygga risken för avvikande. Avvikande består i handlande såsom att lämna medlemsstaternas territorium utan tillstånd från de behöriga myndigheterna, av skäl som inte ligger utanför tredjelandsmedborgarens kontroll. Utan att medlemsstaternas rätt att fastställa ytterligare åtgärder och kriterier i nationell rätt begränsas bör gemensamma regler rationalisera kraven enligt skyldigheten att samarbeta och kriterierna för att fastställa en risk för avvikande. Sådana regler bör också säkerställa att förvar och alternativ till förvar tillämpas i medlemsstaterna så att återvändandeprocessen hanteras effektivt.

(32)Det bör vara möjligt att besluta om förvar när det är proportionellt och nödvändigt, efter en individuell bedömning av varje enskilt fall, ▌endast med avseende på återvändande, inbegripet förberedandet av återvändandet, återtagandet eller genomförandet av avlägsnandet. Myndigheterna bör agera med tillbörlig aktsamhet, och förvarsperioden bör vara så kort som möjligt och i allmänhet inte överstiga 24 månader i en viss medlemsstat. Vid avvikande till en annan medlemsstat bör tidigare förvarsperioder inte beaktas vid beräkningen av den maximala förvarsperioden. Förvarsperioder enligt andra förordningar eller direktiv, som inte rör återvändandeförfarandet, bör inte ingå i beräkningen av den maximala förvarsperioden. Särskilda behov som framgår av sårbarhetsbedömningar bör tillgodoses under förvaret. När förvar av underåriga föreskrivs i nationell rätt bör barnets bästa komma i främsta rummet. Mindre ingripande alternativ till förvar bör användas när de kan tillämpas effektivt på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen.

(32a) Om en tredjelandsmedborgare har hållits i förvar under en period på 24 månader bör medlemsstaten ha möjlighet att hålla honom eller henne i förvar under nya perioder på upp till totalt 6 månader, om förändringar i omständigheterna tyder på rimliga utsikter till ett avlägsnande till följd av ny viktig information under vissa förutsättningar. Beslutet om förvar bör fattas med respekt för nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna och bör gälla under så kort tid som möjligt.

(33)Återvändande tredjelandsmedborgare som utgör en säkerhetsrisk kräver särskilda åtgärder som syftar till att skydda andras rättigheter och friheter. Det bör därför vara möjligt att hålla sådana tredjelandsmedborgare i förvar under en period som är längre än 24 månader, dock i enlighet med proportionalitetsprincipen.

(34)Tredjelandsmedborgare som hålls i förvar bör behandlas humant och värdigt med respekt för deras grundläggande rättigheter och i enlighet med internationell och nationell rätt, med beaktande av de praktiska riktlinjerna från Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Förvar bör i regel ske i särskilda förvarsanläggningar eller särskilda avdelningar av andra anläggningar. När en medlemsstat inte kan sörja för en sådan anläggning är det möjligt att använda fängelseanläggningar, varvid tredjelandsmedborgarna i möjligaste mån hålls avskilda från vanliga interner. Tredjelandsmedborgare som utgör en säkerhetsrisk kan omfattas av förstärkta säkerhetsarrangemang i förvarsanläggningar.

(35)De skäl för förvar som anges i denna förordning påverkar inte andra skäl för frihetsberövande, inbegripet skäl för frihetsberövande inom ramen för straffrättsliga förfaranden, som är tillämpliga enligt nationell rätt ▌.

(36)Varje stats skyldighet att återta sina egna medborgare utgör en grundläggande princip för statens suveränitet och internationellt samarbete. Staters skyldighet att återta sina egna medborgare betraktas som en princip i internationell sedvanerätt och föreskrivs i kapitel 5 i bilaga IX till Chicagokonventionen och i Samoa-avtalet. Effektiva återvändanden är möjliga endast om stater fullgör skyldigheten att återta de egna medborgarna. Därför är samarbete med tredjeländer avgörande för att medlemsstaterna ska kunna genomföra effektiva återvändanden. Befintliga instrument såsom artikel 25a i förordning (EG) nr 810/2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 15.9.2009, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2009/810/oj). och stöd från Frontex används av EU och medlemsstaterna för att vid behov förbättra samarbetet med tredjeländer.

(37)Det är viktigt att alla medlemsstater har en ▌samordnad strategi för återtagande för att underlätta tredjelandsmedborgares återvändande. Otillräcklig uppföljning av verkställbara beslut om återvändande riskerar att hämma effektiviteten i den gemensamma strategin för återvändande. Verkställbara beslut om återvändande bör systematiskt följas av alla åtgärder som är nödvändiga för att genomföra återvändandet, inbegripet, i tillämpliga fall, inlämnande av ansökningar om återtagande till tredjeländers myndigheter i fall där medborgarskapet är oklart eller en resehandling måste erhållas.

▌

(39)Effektiva återvändandeförfaranden bygger på ändamålsenligt administrativt samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Utbytet av information – inklusive utbytet av uppgifter om tredjelandsmedborgares identitet och medborgarskap, deras resehandlingar och annan relevant information – bör baseras på tydliga regler, inbegripet de som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 312, 7.12.2018, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2018/1860/oj).. Dessa regler bör respektera dataskyddsprinciperna och den berörda personens rättigheter och säkerställa att sådan information är korrekt och används endast för återvändande, avlägsnande, återtagande och återanpassning samt skyddas mot obehörig åtkomst och användning och obehörigt utlämnande.

▌

(41)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/679/oj). är tillämplig på den behandling av personuppgifter som utförs för den här förordningens syften. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2018/1725/oj). är tillämplig när unionens institutioner och organ behandlar personuppgifter för den här förordningens syften. Med tanke på de viktiga skäl av allmänt intresse som ligger bakom återtagande och effektivt återvändande kan överföring av personuppgifter om tredjelandsmedborgare som är föremål för ett beslut om återvändande, inbegripet uppgifter om deras identitet och resehandlingar och andra relevanta uppgifter samt, i vederbörligen motiverade fall, uppgifter om deras hälsa och fällande domar i brottmål, vara nödvändig för återvändande, avlägsnande, återtagande och återanpassning. Sådana överföringar måste utföras i enlighet med kapitel V i förordning (EU) 2016/679 och kapitel V i förordning (EU) 2018/1725 och med de registrerades rättigheter samt med principerna om non-refoulement, proportionalitet och nödvändighet och med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(42)De behöriga myndigheter som ansvarar för asyl och ▌de behöriga myndigheter som deltar i återvändandeprocessens olika faser bör sörja för nära samarbete och samordning för att säkerställa effektiva återvändanden.

(43)Ett gemensamt system för återvändande bör till fullo utnyttja digitala system som stöder hanteringen av återvändande, återtagande och återanpassning ▌med tonvikt på effektiva administrativa förfaranden, samarbete, informationsutbyte och interoperabilitet.

(43a) Samarbete och bistånd mellan medlemsstaterna bör i regel äga rum, bland annat för att möjliggöra transitering genom deras territorium och logistiskt eller annat materiellt bistånd eller bistånd in natura i samband med sådan transitering, underlätta överföringar till en annan medlemsstat, antingen i enlighet med bilaterala avtal eller arrangemang eller på grundval av samarbete mellan medlemsstaterna, eller stödja en tredjelandsmedborgares avresa till den medlemsstat där han eller hon har rätt att vistas.

(44)Utan att det påverkar den fleråriga budgetramen 2028–2034 bidrar unionen med ekonomiskt och operativt stöd syftande till ett effektivt genomförande av denna förordning. I den mån verksamheten bör finansieras genom den tematiska delen av Asyl- och migrationsfonden kan genomförandet ske med direkt, indirekt eller delad förvaltning. Medlemsstaterna bör på bästa sätt utnyttja unionens finansieringsinstrument, program och projekt som finns att tillgå på området återvändande, särskilt inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1147 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1147 av den 7 juli 2021 om inrättande av Asyl-, migrations- och integrationsfonden (EUT L 251, 15.7.2021, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2021/1147/oj)., samt det operativa stödet från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EUT L 295, 14.11.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/1896/oj).. ▌

(44a) Återvändandepolitikens externa dimension är en integrerad del av migrationshanteringen. Ett effektivt samarbete om återvändande och återtagande är en central extern komponent i balanserade och övergripande partnerskap med tredjeländer i linje med de mål som avses i förordning (EU) 2024/1351. I sina slutsatser från oktober 2024 efterlyste Europeiska rådet bland annat snabba åtgärder för att säkerställa effektiva återvändanden med hjälp av all relevant EU-politik och alla relevanta EU-verktyg, inbegripet viseringspolitik, handel, utveckling och diplomati. Det behövs ett myndighetsövergripande tillvägagångssätt inom både medlemsstaterna och EU‑institutionerna.

(44b) Eftersom tredjeländers samarbete på området återvändande och återtagande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen kan visa sig vara en utmaning i praktiken, och utan att det påverkar den bedömning av tredjeländers samarbete kring återtagande som föreskrivs i artikel 25a i förordning (EG) nr 810/2009, bör unionen och medlemsstaterna, om en eller flera medlemsstater stöter på svårigheter när det gäller tredjeländers samarbete kring återtagande, inbegripet bekräftelse av medborgarskap, erhållande av nödvändiga resehandlingar från de berörda tredjelandsmyndigheterna och organisering av återvändandeinsatser, kunna använda de relevanta och befintliga verktyg som föreskrivs i unionsrätten, i den mån de är bundna av de lagstiftningsakter som inrättar dessa verktyg, som en del av en samordnad EU-strategi för att förbättra samarbetet på området återvändande och återtagande.

(45)Rapporteringen om denna förordnings ändamålsenlighet och identifieringen av områden som kan förbättras bör grundas på insamling och analys av befintlig, tillförlitlig och jämförbar statistik ▌om effektiviteten i återvändandeförfaranden, tredjeländers samarbete och ▌återanpassningsåtgärder. Standarderna i förordning (EU) nr 862/2007 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 av den 11 juli 2007 om gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 311/76 om utarbetande av statistik beträffande utländska arbetstagare (EUT L 199, 31.7.2007, s. 2, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2007/862/oj)., förordning (EU) 2019/1896 och nationell rätt bör beaktas och vid behov ses över i syfte att säkerställa att statistiken är relevant. Gemensamma standarder och definitioner för insamling och rapportering av relevanta uppgifter bör fastställas för att möjliggöra bedömningen av effekterna av denna förordning och bidra till välgrundade beslut om den framtida politiska utvecklingen.

(46)För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att inrätta den europeiska återvändandeordern ▌. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2011/182/oj)..

(47)Genom denna förordning införs ett nytt gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen, som ska genomföras direkt av de nationella myndigheterna. Detta nya system medför viktiga nyheter som syftar till att förbättra återvändandeförfarandets effektivitet, även när det gäller de tredjeländer som är återvändandeländer och återvändandenas externa dimension. För att de åtgärder som föreskrivs i denna förordning snabbt ska kunna börja tillämpas bör förordningen träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. De bestämmelser som inte avses i artikel 52.2 i denna förordning och som kommer att ersätta direktiv 2008/115/EG och syftar till att helt ersätta den rättsliga ram som föreskrivs i det direktivet bör tillämpas från och med den … [ett år efter den dag då denna förordning träder i kraft] för att göra det möjligt att vidta alla nödvändiga förberedande och operativa åtgärder och säkerställa ett smidigt, effektivt och konsekvent genomförande på unionsnivå och nationell nivå samt för att undvika överlappningar mellan direktivet och förordningen. Direktiven 2001/40/EG och 2008/115/EG och rådets beslut 2004/191/EG 2004/191/EG: Rådets beslut av den 23 februari 2004 om fastställande av kriterier och närmare föreskrifter för ersättning för finansiella obalanser som uppstår till följd av tillämpningen av direktiv 2001/40/EG om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredje land (EUT L 60, 27.2.2004, s. 55, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/2004/191/oj). bör därför upphöra att gälla den dagen.

(48)Eftersom målen för denna förordning, nämligen att effektivisera återvändandet ▌, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av omfattningen och verkningarna av att säkerställa en gemensam och enhetlig strategi mellan medlemsstaterna, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(49)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning ▌▌ är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(50)▌Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och den är inte, med förbehåll för artikel 4 i det protokollet, bindande för eller tillämplig på Irland. Detta skäl kommer att ändras om Irland begär att få delta i denna förordning i enlighet med artikel 4.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar och om rådet antar sitt beslut samtidigt som denna förordning antas. I sådant fall kommer skälet att hänvisa till rådets beslut om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket. ▌

(51)När det gäller Island och Norge utgör ▌denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket EGT L 176, 10.7.1999, s. 36, ELI: http://data.europa.eu/eli/agree_internation/1999/439(1)/oj., en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i rådets beslut 1999/437/EG 1999/437/EG: Rådets beslut av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EGT L 176, 10.7.1999, s. 31, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/1999/437/oj)..

(52)När det gäller Schweiz utgör ▌denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket EUT L 53, 27.2.2008, s. 52., en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG Rådets beslut 2008/146/EG av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (EUT L 53, 27.2.2008, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/2008/146/oj)..

(53)När det gäller Liechtenstein utgör ▌denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU Rådets beslut 2011/350/EU av den 7 mars 2011 om ingående på Europeiska unionens vägnar av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och om personers rörlighet (EUT L 160, 18.6.2011, s. 19, ELI: http://data.europa.eu/eli/dec/2011/350/oj)..

▌

(55)Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.2 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav sitt yttrande den […].