A.Mer än fem årtionden av den kubanska kommunistregimens politiska och ekonomiska val har drivit landet in i en djup kris, präglad av strömavbrott på upp till 22 timmar om dagen, akut brist på livsmedel, vatten, bränsle och läkemedel och utbredd fattigdom, under en grundlagsstadgad enpartiregim som har varat i mer än 67 år och där den är den enda tillåtna politiska kraften. Denna kollaps av en politisk och ekonomisk modell som bygger på orörlighet, förtryck och motstånd mot förändringar, tillsammans med avsaknaden av fria, rättvisa och konkurrensutsatta val och förbudet mot politisk pluralism, för Kuba allt närmare vad som kännetecknar en sönderfallande stat och utgör en antidemokratisk anomali i regionen.

B.Enligt den icke-statliga organisationen Prisoners Defenders hade Kuba ett rekordhögt antal, dvs. 1 281, politiska fångar i slutet av maj 2026, däribland minderåriga – varav vissa hölls i högsäkerhetsfängelser tillsammans med vuxna – och många fångar har allvarlig ohälsa, däribland idrottare, konstnärer, oberoende journalister och fredliga aktivister. Organisationen dokumenterar systematisk tortyr, sexuellt våld och dödshot mot fångar och konstaterade, i en statistiskt representativ studie, att varje politisk fånge som undersökts, inbegripet minderåriga, hade utsatts för tortyr och nekats sjukvård, mot bakgrund av återkommande mönster av godtyckliga frihetsberövanden och frihetsberövanden i isoleringscell, påtvingade tillfälliga försvinnanden och trakasserier av familjer. Fallet José Daniel Ferrer, grundare av Kubas patriotiska union och samvetsfånge vars frigivande parlamentet upprepade gånger har krävt, är typiskt för regimens metoder och resulterade i hans påtvingade exil i oktober 2025.

C.Vanliga kubaner ställs i sin vardag inför sjukhus som inte kan fungera normalt och som inte har basläkemedel, och dit patienterna själva måste ta med sig förnödenheter, samt inför kronisk brist på livsmedel och vatten samt väsentliga varor som endast säljs i affärer som tar utländsk valuta, utom räckhåll för dem med vanliga löner från staten. Enligt det kubanska observatoriet för mänskliga rättigheter lever 89 % av familjerna i extrem fattigdom och sju av tio kubaner måste hoppa över måltider, medan FN rapporterar en eftersläpning på över 96 000 operationer, varav 11 000 för barn, och omkring 1 miljon människor är beroende av vattentransporter som begränsas på grund av brist på diesel.

D.I april 2026 frigjorde EU ytterligare 2 miljoner euro i humanitärt bistånd, utöver de 4 miljoner euro som redan anslagits i år till Karibien, för att stödja humanitära partner som tillhandahåller akut hjälp till de mest utsatta. FN:s uppdaterade handlingsplan för Kuba, som syftar till att bistå omkring två miljoner människor, är fortfarande kraftigt underfinansierad, dvs. FN har mobiliserat 26,2 miljoner US-dollar men det saknas fortfarande 68 miljoner US-dollar.

E.Den kumulativa inflationen i Kuba under de senaste fyra åren överstiger 500 % och en statlig lön uppgår till mellan 15 och 25 US-dollar per månad enligt kursen på den svarta marknaden, som är den enda realistiska kursen på ön. Regimen har gjort landet beroende av importerat bränsle, och eftersom dess traditionella leverantörer Ryssland och Venezuela har begränsat leveranserna har energinödläget fördjupats, vilket kulminerade i att det nationella elsystemet kollapsade helt i flera dagar i oktober 2024, vilket innebar att 11 miljoner människor saknade el.

F.Kuba importerar i dag mer än 70 % av de livsmedel landet konsumerar – i ett bördigt tropiskt land som en gång var en av världens största sockerproducenter – en kollaps som är en direkt följd av årtionden av kollektivt, statskontrollerat och militariserat jordbruk och av en improduktiv ekonomisk modell.

G.Den humanitära nödsituationen är inte resultatet av något externt embargo, utan är en direkt följd av regimens egen modell och eget misslyckande, nämligen militarisering och statlig monopolisering av ekonomin, undertryckande av den privata företagsamheten och avledning av resurser till säkerhetsapparaten snarare än till livsmedel, läkemedel och el, som befolkningen behöver. Denna modell ingår i det korrupta militära konglomeratet GAESA, som kontrollerar nästan hälften av öns ekonomi, inte är ansvarsskyldigt inför någon och lägger beslag på regimens inkomster i hårdvaluta – bland annat från de medicinska uppdrag som FN har liknat vid tvångsarbete – även när sjukhus saknar grundläggande förnödenheter. Denna kris kan inte åtskiljas från årtionden av statligt förtryck, och ytterligare instabilitet riskerar att få allvarliga humanitära, migrationsmässiga och säkerhetsmässiga konsekvenser.

H.Förbindelserna mellan EU och Kuba styrs av avtalet om politisk dialog och samarbete, vars uttalade mål var att regimen gradvis skulle öppna upp och förbättra situationen för sina medborgare. Nästan nio år efter det att parlamentet gav sitt godkännande till avtalet om politisk dialog och samarbete har regimen inte gjort någon som helst betydande öppning, utan i stället intensifierat förtrycket, förföljt dem med avvikande åsikter och ökat antalet politiska fångar, samtidigt som den ekonomiska situationen har försämrats till oacceptabla nivåer. Avtalet har misslyckats i sitt huvudsyfte och vice ordföranden/den höga representanten har erkänt att avtalet inte har uppfyllt sina mål och nu håller på att ses över.

I.Regimen avvisas brett både på och utanför ön – vilket framgår av återkommande demonstrationer och kastrullprotester (cacerolazo) och av den största utvandringen i Kubas historia, med hundratusentals människor som lämnar landet i jakt på en bättre framtid – medan många som flytt eller tvingats att lämna landet inte tillåts återvända och stannar kvar i exil. Regimens enda svar på kraven på förändring är att ta ett ännu hårdare grepp om landet och intensifiera förtrycket.

J.Det brutala och obevekliga förtrycket är den enda mekanism som upprätthåller regimen. I juli 2021 gick tusentals människor ut på gatorna på mer än femtio orter och skanderade ”Frihet!”. Detta var den största protestvågen sedan 1994 och den slogs ned av civilklädda poliser, paramilitära grupper och kommittéerna för försvar av revolutionen. Hundratals personer frihetsberövades godtyckligt och över 700 ställdes inför rätta i summariska rättegångar som parlamentet fördömde som en ”rättslig fars” och fick domar på upp till 25 år för att ha protesterat fredligt. Detta kan utgöra brott mot mänskligheten. Budskapet var avsett att tjäna som varning: den som protesterar sätter sitt arbete, sin frihet, sin familj och sitt liv på spel.

K.Regimen vägrar envist att bevilja inresa för delegationer från Europaparlamentet, FN:s särskilda rapportörer och oberoende observatörer och framhärdar i att stänga ute den demokratiska oppositionen och det oberoende civila samhället från all politisk dialog.

L.Under de senaste månaderna har samtal ägt rum mellan regimen och den amerikanska regeringen, men det har inte offentliggjorts vad samtalen har handlat om. Regimen har medgett att förhandlingar med Washington ägt rum. Förenta staterna har infört riktade sanktioner mot högt uppsatta företrädare för regimen och säkerhets- och militärapparatens institutioner och åberopat regimens förtryck inom landet och dess fientliga verksamhet utomlands. Inga normaliseringsprocesser får ske på bekostnad av mänskliga rättigheter eller göra att regimen undkommer ansvar.

M.Regimen upprätthåller ett tätt militärt samarbete med Ryska federationen, och det rapporteras bland annat att över tusen kubanska medborgare rekryterats för att strida i Rysslands anfallskrig mot Ukraina, vilket är oförenligt med andan i avtalet om politisk dialog och samarbete och går stick i stäv med EU:s säkerhetsintressen. I slutet av mars 2026 tilläts ett ryskägt tankfartyg, som transporterade uppskattningsvis 730 000 fat råolja, att lägga till vid Kubas norra kust.

N.Den 2 mars 2026 lade mer än 50 kubanska oppositions- och civilsamhällesorganisationer, på ön och i exil, fram en färdplan för en demokratisk övergång, kallad ”befrielseavtalet” (Acuerdo de Liberación), som omfattar tre faser – befrielsefas, stabiliserings- och återuppbyggnadsfas samt demokratiseringsfas – och som ska kulminera i fria, rättvisa flerpartival under övervakning av världssamfundet. Varje övergång måste ledas av Kuba och inkludera alla kubaner, på ön och i diasporan.