av följande skäl:(1)Sedan Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35). antogs har marknaden för massbetalningar genomgått betydande förändringar som till stor del har att göra med ökad användning av kort och andra digitala betalningsmedel, minskad användning av kontanter och ökat antal nya aktörer och tjänster, inklusive digitala plånböcker och kontaktlösa betalningar. Covid-19-pandemin och efterföljande omvandlingar av konsumtions- och betalningspraxis har ökat vikten av säkra och effektiva digitala betalningar.
(2)I kommissionens meddelande om en EU-strategi för massbetalningar Meddelande från kommissionen av den 24 september 2020 till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en EU-strategi för massbetalningar, COM(2020) 592 final. tillkännagavs inledandet av en omfattande översyn av tillämpningen och effekterna av direktiv (EU) 2015/2366 inbegripet en övergripande bedömning av om direktivet fortfarande är ändamålsenligt, med beaktande av marknadsutvecklingen.
(3)Direktiv (EU) 2015/2366 syftar till att åtgärda hinder för nya typer av betaltjänster och förbättra nivån på konsumentskyddet och säkerheten. Kommissionens utvärdering av effekterna och tillämpningen av direktiv (EU) 2015/2366 visade att direktiv (EU) 2015/2366 till stor del har varit framgångsrikt när det gäller många av dess mål men identifierade också vissa områden där målen i direktivet inte har uppnåtts fullt ut. I utvärderingen identifierades särskilt problem med skillnader i genomförandet och tillämpningen av direktiv (EU) 2015/2366 som direkt har påverkat konkurrensen mellan betaltjänstleverantörerna genom att de faktiskt har lett till olika rättsliga villkor i medlemsstaterna på grund av olika tolkningar av reglerna vilket uppmuntrar till regelarbitrage.
(4)Det bör inte finnas något utrymme för ”forumshopping” där betaltjänstleverantörer som hemmedlemsstat skulle välja de medlemsstater där tillämpningen av unionens regler om betaltjänster är mer fördelaktig för dem, och tillhandahålla gränsöverskridande tjänster i andra medlemsstater som tillämpar striktare tolkning av reglerna eller tillämpar mer aktiva efterlevnadsstrategier för betaltjänstleverantörer som är etablerade där. Sådana metoder snedvrider konkurrensen. Unionens regler om betaltjänster bör harmoniseras genom att man placerar reglerna för tillhandahållande av betaltjänster i en förordning och skiljer dem från reglerna om auktorisation av och tillsyn av betalningsinstitut som bör omfattas av detta direktiv (det tredje betaltjänstdirektivet) och inte fortsätta att omfattas av det direktiv som för närvarande är i kraft (det andra betaltjänstdirektivet).
(5)Även om utgivning av elektroniska pengar regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7). regleras användningen av elektroniska pengar för att finansiera betalningstransaktioner i mycket stor utsträckning av direktiv (EU) 2015/2366. Följaktligen är den rättsliga ramen för institut för elektroniska pengar och betalningsinstitut, särskilt när det gäller uppföranderegler, redan i hög grad anpassad. Under årens lopp har behöriga myndigheter med ansvar för auktorisation av och tillsyn av betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar upplevt praktiska svårigheter med att tydligt beskriva de två systemen och med att skilja produkter och e‑penningtjänster från betaltjänster och e-penningtjänster som tillhandahålls av betalningsinstitut. Detta har lett till farhågor om regelarbitrage och ojämlika konkurrensvillkor samt risk för kringgående av kraven i direktiv 2009/110/EG där betalningsinstitut som ger ut elektroniska pengar utnyttjar likheterna mellan betaltjänster och e-penningtjänster och ansöker om auktorisation som betalningsinstitut. Det är därför lämpligt att den auktorisations- och tillsynsordning som gäller för institut för elektroniska pengar anpassas ytterligare till det system som gäller för betalningsinstitut. Tillståndskraven, särskilt avseende startkapital och kapitalbas, och vissa grundläggande begrepp som styr verksamhet med elektroniska pengar, däribland utgivning av elektroniska pengar, distribution av elektroniska pengar och inlösbarhet, skiljer sig dock från de tjänster som betalningsinstituten tillhandahåller. Det är därför lämpligt att bevara dessa särdrag när bestämmelserna i direktiven (EU) 2015/2366 och 2009/110/EG kombineras.
(6)Som framgår av kommissionens översyn, och med tanke på utvecklingen av respektive marknader, företag och risker kopplade till verksamheten, är det nödvändigt att uppdatera tillsynssystemet för betalningsinstitut, inbegripet de som ger ut elektroniska pengar och tillhandahåller e-penningtjänster, genom att kräva ett enda tillstånd för leverantörer av betaltjänster och e-penningtjänster som inte tar emot insättningar. Eftersom det i artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937 (EUT L 150, 9.6.2023, s. 40). fastställs att utgivare av elektroniska pengar ska anses vara elektroniska pengar, bör tillståndssystemet för betalningsinstitut, eftersom de kommer att ersätta instituten för elektroniska pengar, även tillämpas på utgivare av e-pengatoken. Den tillsynsordning som är tillämplig på betalningsinstitut bör baseras på en auktorisation, som omfattas av en uppsättning strikta och omfattande villkor, för juridiska personer som erbjuder betaltjänster men inte tar emot insättningar. Det tillsynssystem som är tillämpligt på betalningsinstitut bör säkerställa att samma villkor gäller i hela unionen för tillhandahållandet av betaltjänster.
(7)Det är lämpligt att skilja mellan den tjänst som innebär att kontanter kan tas ut från ett betalkonto från förvaltningen av ett betalkonto, eftersom tillhandahållare av kontantuttagstjänster inte alltid förvaltar betalkonton. De tjänster för utgivning av betalningsinstrument och inlösen av betalningstransaktioner som förtecknas tillsammans i punkt 5 i bilagan till direktiv (EU) 2015/2366 som om det ena inte kan erbjudas utan det andra bör presenteras som två olika betaltjänster. Att separat förteckna tjänster för utgivning och inlösen bör, tillsammans med tydliga definitioner av varje tjänst, klargöra att tjänster för utgivning och inlösen kan erbjudas separat av betaltjänstleverantörer.
(8)Med tanke på den snabba utvecklingen av marknaden för massbetalningar och det ständiga nya utbudet av betaltjänster och betalningslösningar är det lämpligt att anpassa vissa av definitionerna i direktiv (EU) 2015/2366, till exempel definitionen av betalkonto, medel och betalningsinstrument, till den faktiska marknadssituationen för att säkerställa att unionslagstiftningen förblir ändamålsenlig och teknikneutral.
(9)Med tanke på de skilda åsikter som kommissionen identifierade i översynen av genomförandet av direktiv (EU) 2015/2366 och som framhölls av Europeiska bankmyndigheten (EBA) i yttrandet av den 23 juni 2022 om översynen av direktiv (EU) 2015/2366, är det nödvändigt att förtydliga definitionen av betalkonton. Det avgörande kriteriet för att kategorisera ett konto som betalkonto ligger i möjligheten att utföra dagliga betalningstransaktioner från ett sådant konto. Möjligheten att göra betalningstransaktioner till en tredje part från ett konto eller att ta emot sådana transaktioner som utförs av en tredje part är ett av de viktigaste inslagen i begreppet betalkonto. Ett betalkonto bör därför definieras som ett konto som används för att sända och ta emot medel till och från tredje part. Varje konto som har dessa egenskaper bör betraktas som ett betalkonto och bör vara tillgängligt för tillhandahållande av betalningsinitierings- och kontoinformationstjänster. En situation där ett annat förmedlande konto behövs för att utföra betalningstransaktioner från eller till tredje part bör inte omfattas av definitionen av ett betalkonto. Sparkonton används inte för att sända och ta emot medel till eller från tredje part vilket utesluter dem från definitionen av betalkonto.
(10)Med tanke på framväxten av nya typer av betalningsinstrument, de tekniska lösningar som håller på att utvecklas för sådana instrument och den osäkerhet som råder på marknaden när det gäller deras rättsliga kvalificering bör definitionen av ett ”betalningsinstrument” specificeras ytterligare när det gäller vad som utgör eller inte utgör ett betalningsinstrument, samtidigt som hänsyn tas till principen om teknikneutralitet.
(11)Trots att närfältskommunikation (NFC) gör det möjligt att initiera en betalningstransaktion skulle det innebära vissa utmaningar att betrakta den som ett fullt utvecklat ”betalningsinstrument”, bland annat för att tillämpa sträng kundautentisering för kontaktlösa betalningar på försäljningsstället och betaltjänstleverantörens ansvarsordning. NFC bör därför snarare betraktas som en funktion för ett betalningsinstrument och inte som ett betalningsinstrument i sig.
(12)I definitionen av ”betalningsinstrument” i direktiv (EU) 2015/2366 hänvisades till en ”personlig anordning”. Eftersom det finns förbetalda kort där namnet på innehavaren av instrumentet inte är tryckt på kortet kan detta lämna dessa kort utanför definitionen av ett betalningsinstrument. Definitionen av ”betalningsinstrument” bör därför ändras för att hänvisa till ”individuella” anordningar i stället för ”personliga” så att det preciseras att förbetalda kort där namnet på innehavaren av instrumentet inte är tryckt på kortet är betalningsinstrument. Ett tekniskt konto som endast används för att återbetala en kreditlina som uteslutande beviljats i samband med en betalningstransaktion bör inte heller omfattas av definitionen av ett betalkonto.
(13)Så kallade digitala ”genomgångsplånböcker”, som inbegriper tokenisering av ett befintligt betalningsinstrument, inklusive betalkort, ska betraktas som tekniska tjänster och bör därför undantas från definitionen av betalningsinstrument, eftersom ett token inte i sig kan betraktas som ett betalningsinstrument utan snarare som en betalningsapplikation i den mening som avses i artikel 2.21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EUT L 123, 19.5.2015, s. 1).. Vissa andra kategorier av digitala plånböcker, nämligen förbetalda elektroniska plånböcker som ”staged wallets” där användare kan lagra pengar för framtida onlinetransaktioner, ska dock betraktas som ett betalningsinstrument och deras utfärdande som en betaltjänst.
(14)Penningöverföring är en betaltjänst som vanligtvis baseras på kontanter som en betalare tillhandahåller en betaltjänstleverantör utan att något betalkonto skapas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, och som överför motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller till en annan betaltjänstleverantör som agerar för betalningsmottagarens räkning. I vissa medlemsstater erbjuder stormarknader, säljföretag och andra detaljhandlare allmänheten en tjänst som innebär att räkningar från allmännyttiga företag och andra återkommande hushållsräkningar kan betalas. Dessa faktureringstjänster bör därför behandlas som penningöverföring.
(15)Definitionen av medel bör omfatta alla former av centralbankspengar som ges ut för privat bruk, inklusive sedlar och mynt, och eventuell framtida digital centralbanksvaluta, elektroniska pengar och affärsbankspengar. Centralbankspengar som ges ut för användning mellan centralbanken och affärsbankerna, dvs. i grossistledet, bör inte omfattas.
(16)I förordning (EU) 2023/1114 av den 31 maj 2023 fastställs att e-pengatoken ska anses vara elektroniska pengar. E-pengatoken bör därför ingå som elektroniska pengar i definitionen av medel.
(17)Utvärderingen av genomförandet av direktiv (EU) 2015/2366 visade inte på något tydligt behov av att väsentligt ändra villkoren för beviljande och bibehållande av auktorisation som betalningsinstitut eller institut för elektroniska pengar enligt å ena sidan Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1). respektive direktiv (EU) 2015/2366, och å andra sidan direktiv 2009/110/EG. Sådana villkor omfattar fortfarande tillsynskrav som står i proportion till de operativa och finansiella risker som betalningsinstitut står inför, inbegripet institut som ger ut elektroniska pengar och tillhandahåller e-penningtjänster i sin verksamhet. Det är lämpligt att till den dokumentation som krävs som stöd för en ansökan om auktorisation som betalningsinstitut lägga till en avvecklingsplan för eventuellt fallissemang som står i proportion till det framtida betalningsinstitutets affärsmodell. Denna avvecklingsplan bör vara lämplig för att stödja en ordnad nedläggning av verksamheten enligt tillämplig nationell lagstiftning, inbegripet kontinuitet eller återhämtning av kritisk verksamhet som utförs av utomstående tjänsteleverantörer, ombud eller distributörer. För att undvika att auktorisation beviljas för tjänster som faktiskt inte tillhandahålls av ett betalningsinstitut är det nödvändigt att specificera att ett betalningsinstitut inte bör vara skyldigt att erhålla auktorisation för betaltjänster som det inte avser att tillhandahålla.
(18)EBA:s sakkunnigbedömning av auktorisation enligt direktiv (EU) 2015/2366 som offentliggjordes i januari 2023 Europeiska bankmyndigheten, EBA/REP/2023/01, sakkunnigrapport om auktorisation enligt andra betaltjänstdirektivet. visade att brister i auktorisationsprocessen har lett till en situation där sökande omfattas av olika tillsynsförväntningar vad gäller kraven för auktorisation som betalningsinstitut eller institut för elektroniska pengar i unionen och att förfarandet för att bevilja auktorisation ibland kan ta mycket lång tid. För att säkerställa lika villkor och en harmoniserad process för beviljande av auktorisation för företag som ansöker om tillstånd som betalningsinstitut bör de behöriga myndigheterna åläggas en tidsfrist på två månader för slutförande av auktorisationsförfarandet efter det att alla uppgifter som krävs för beslutet har mottagits.
(19)För att säkerställa en mer enhetlig ansökningsprocess för betalningsinstitut är det lämpligt att ge EBA i uppdrag att utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för auktorisation, bland annat för den information som ska lämnas till de behöriga myndigheterna i ansökan om auktorisation av betalningsinstitut, en gemensam bedömningsmetod för beviljande av auktorisation eller registrering, vad som kan betraktas som en garanti som är jämförbar med ansvarsförsäkring och de kriterier som ska användas för att fastställa minimibeloppet för ansvarsförsäkring eller en jämförbar garanti. EBA bör i det sammanhanget ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av dess riktlinjer om den information som de ansökande betaltjänstleverantörerna ska lämna till de nationella behöriga myndigheterna för auktorisation eller registrering, och till dess riktlinjer om tillämpningen av de kriterier som används för att specificera minimibeloppet för ansvarsförsäkringen eller annan jämförbar garanti.
(20)De tillsynsregler som gäller för betalningsinstitut bör fortsätta att gälla under förutsättning att dessa institut är förbjudna att ta emot insättningar från betaltjänstanvändare och endast får använda medel som erhållits från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster. Tillsynskraven på betalningsinstituten bör följaktligen återspegla det faktum att dessa ägnar sig åt mer specialiserad och begränsad verksamhet som skapar risker som är mer begränsade och lättare att övervaka och kontrollera än de risker som uppstår inom kreditinstitutens bredare verksamhetsutbud.
(21)De behöriga myndigheterna bör, när de överväger ansökningar om auktorisation som betalningsinstitut, särskilt beakta den förvaltningsplan som lämnas in som en del av denna ansökan. Betalningsinstituten bör ta hänsyn till den potentiellt skadliga effekten av dåligt utformade styrningsarrangemang på en sund riskhantering genom att tillämpa en sund riskkultur på alla nivåer. De behöriga myndigheterna bör övervaka de interna styrningsarrangemangens lämplighet. Det är lämpligt att EBA antar riktlinjer för interna styrningsarrangemang med hänsyn till variationer i storlek och affärsmodeller mellan betalningsinstitut och med respekt för proportionalitetsprincipen.
(22)I kraven för auktorisation fastställs särskilda regler för säkerhetskontroller och riskreducerande åtgärder för informations- och kommunikationsteknik (IKT) för att erhålla auktorisation för att tillhandahålla betaltjänster och dessa krav bör anpassas till kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554 av den 14 december 2022 om digital operativ motståndskraft för finanssektorn och om ändring av förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 909/2014 och (EU) 2016/1011 (EUT L 333, 27.12.2022, s. 1)..
(23)Leverantörer av betalningsinitieringstjänster och leverantörer av kontoinformationstjänster innehar inga kundmedel när de tillhandahåller dessa tjänster. Därför vore det oproportionerligt att ålägga dessa marknadsaktörer kapitalbaskrav. Det är dock viktigt att säkerställa att leverantörer av betalningsinitieringstjänster och leverantörer av kontoinformationstjänster kan fullgöra sina skyldigheter i samband med sin verksamhet. För att säkerställa en korrekt täckning av riskerna i samband med betalningsinitieringstjänster eller kontoinformationstjänster är det lämpligt att kräva att betalningsinstitut som erbjuder dessa tjänster ska inneha antingen en ansvarsförsäkring eller en jämförbar garanti och att ytterligare specificera vilka risker som behöver täckas mot bakgrund av bestämmelserna om ansvar i förordning XXX [förordningen om betaltjänster]. Med tanke på de svårigheter som leverantörerna av kontoinformationstjänster och betalningsinitieringstjänster upplever när det gäller att teckna en ansvarsförsäkring som täcker riskerna i samband med deras verksamhet är det lämpligt att ge dessa institut möjlighet att välja att inneha ett startkapital på 50 000 EUR som ett alternativ till ansvarsförsäkringen endast under tillstånds- eller registreringsfasen. Denna flexibilitet för leverantörer av kontoinformations- och betalningsinitieringstjänster i tillstånds- eller registreringsfasen bör inte påverka kravet på att dessa leverantörer ska teckna en ansvarsförsäkring utan onödigt dröjsmål efter det att deras licens eller registrering har erhållits.
(24)För att hantera riskerna med förvärv av ett kvalificerat innehav av ett betalningsinstitut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1). är det lämpligt att kräva att förvärvet anmäls till den relevanta behöriga myndigheten.
(25)För att hantera de risker som deras verksamhet medför måste betalningsinstituten inneha tillräckligt med startkapital kombinerat med en kapitalbas. Med hänsyn till betalningsinstitutens möjlighet att ägna sig åt de många olika verksamheter som omfattas av detta direktiv är det lämpligt att anpassa nivån på det startkapital som är knutet till enskilda tjänster till tjänsternas typ och till de risker som hänger samman med dem.
(26)Med tanke på att de ursprungliga krav som gäller för betalningsinstitut inte har anpassats sedan direktiv 2007/64/EG antogs är det lämpligt att anpassa dessa krav till inflationen. Med hänsyn till att de kapitalkrav som gäller för betalningsinstitut som endast tillhandahåller betalningsinitieringstjänster har tillämpats först sedan direktiv (EU) 2015/2366 trädde i kraft och att det inte fanns några belägg för att dessa krav var otillräckliga bör dessa krav inte ändras.
(27)Det stora utbudet av affärsmodeller inom massbetalningsbranschen motiverar att det ges möjlighet att tillämpa olika metoder för beräkning av kapitalbasen som dock inte får vara lägre än det relevanta startkapitalet.
(28)Detta direktiv följer samma ansats som direktiv (EU) 2015/2366 som gjorde det möjligt att använda flera metoder för att beräkna de kombinerade kapitalbaskraven med visst handlingsutrymme vid tillsynen för att säkerställa att samma risker behandlas på samma sätt för alla betaltjänstleverantörer. Användningen av betalningsinstitutets betalningsvolym föregående år för att beräkna kapitalbaskraven är den lämpligaste och mest tillämpade metoden för beräkning av kapitalbasen för de flesta affärsmodeller. Av dessa skäl och för att förbättra enhetligheten och säkerställa lika villkor är det lämpligt att kräva att de nationella behöriga myndigheterna föreskriver att denna metod ska användas. Det bör dock vara möjligt för nationella behöriga myndigheter att avvika från denna princip och kräva att betalningsinstituten tillämpar andra metoder för affärsmodeller som innebär transaktioner med låg volym men högt värde. För att säkerställa rättssäkerhet och största möjliga tydlighet när det gäller sådana affärsmodeller bör EBA ges i uppdrag att utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder.
(29)Utan hinder av målet att harmonisera tillsynskraven för betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster och e-penningtjänster är det lämpligt att ta hänsyn till särdragen i verksamheten med att ge ut elektroniska pengar och tillhandahålla e‑penningtjänster och att tillåta betalningsinstitut som ger ut elektroniska pengar och tillhandahåller e-penningtjänster att tillämpa en lämpligare metod för att beräkna sina kapitalbaskrav.
(30)Där samma betalningsinstitut genomför en betalningstransaktion för både betalaren och betalningsmottagaren och betalaren ges ett kreditutrymme, är det lämpligt att skydda medlen till förmån för betalningsmottagaren när de utgör betalningsmottagarens fordran gentemot betalningsinstitutet.
(31)Med tanke på de svårigheter som betalningsinstituten har upplevt med att öppna och förvalta betalkonton hos kreditinstitut är det nödvändigt att föreskriva ett ytterligare alternativ för att skydda användarnas medel, nämligen möjligheten att hålla dessa medel hos en centralbank. Denna möjlighet bör dock inte påverka en centralbanks möjlighet att inte erbjuda denna möjlighet, på grundval av grundläggande lagstiftning. Om en centralbank avvisar detta alternativ bör detta vederbörligen motiveras för det berörda betalningsinstitutet. Med hänsyn till behovet av att skydda användarnas medel och för att undvika att sådana medel används för andra ändamål än att tillhandahålla betaltjänster eller e-penningtjänster är det lämpligt att kräva att betaltjänstanvändarnas medel hålls åtskilda från betalningsinstitutets kapitalbas. För att säkerställa lika villkor för betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster och betalningsinstitut som ger ut elektroniska pengar och tillhandahåller e-penningtjänster är det lämpligt att i största möjliga utsträckning harmonisera de system som gäller för att skydda användarnas medel samtidigt som de elektroniska pengarnas särdrag bevaras. Koncentrationsrisk är en betydande risk som betalningsinstituten står inför, särskilt när medlen skyddas i ett enda kreditinstitut. Det är därför viktigt att säkerställa att betalningsinstitut undviker koncentrationsrisker i den mån det är möjligt. Därför bör EBA ges i uppdrag att utarbeta tekniska tillsynsstandarder för att undvika risker vid skyddet av kundernas medel.
(31a)Det kan vara så att ett kreditinstitut vägrar att öppna och förvalta ett konto för ett betalningsinstitut. Detta skulle inverka skadligt på målet att diversifiera betalningsinstitutens risker. Om ett kreditinstitut vägrar att öppna eller beslutar att avsluta ett betalningsinstituts konto, bör det därför vara skyldigt att ge detta betalningsinstitut ett vederbörligen motiverat svar och en motivering.
(32)Det bör vara möjligt för betalningsinstitut att bedriva annan verksamhet utöver den som omfattas av detta direktiv, inbegripet tillhandahållande av operativa och nära relaterade sidotjänster och drift av betalningssystem eller annan affärsverksamhet som regleras av tillämplig unionsrätt och nationell rätt.
(33)Med tanke på de högre riskerna med att ta emot insättningar är det lämpligt att förbjuda betalningsinstitut som erbjuder betaltjänster att ta emot insättningar från användare och att kräva att de endast använder medel från användare för att tillhandahålla betaltjänster. Medel som tas emot från betaltjänstanvändare av betalningsinstitut som erbjuder e-penningtjänster bör varken utgöra insättningar eller andra återbetalbara medel som tas emot från allmänheten i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG..
(34)För att begränsa riskerna med att betalkonton används för andra ändamål än för genomförande av betalningstransaktioner är det lämpligt att specificera att betalningsinstitut alltid måste inneha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner när de tillhandahåller en eller flera av betaltjänsterna eller tjänsterna för elektroniska pengar.
(35)Betalningsinstitut bör tillåtas att bevilja kredit men denna verksamhet bör omfattas av vissa strikta villkor. Det är därför lämpligt att reglera betalningsinstitutens beviljande av kredit i form av kreditutrymmen och utfärdande av kreditkort, i den mån som dessa tjänster underlättar betaltjänster. Det är lämpligt att tillåta betalningsinstitut att bevilja kortfristiga krediter för sin gränsöverskridande verksamhet under förutsättning att de huvudsakligen refinansieras med hjälp av betalningsinstitutets kapitalbas samt andra medel från kapitalmarknaderna och inte med medel som innehas för betaltjänster för kunders räkning. Denna möjlighet bör dock inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66). eller annan tillämplig unionsrätt eller nationella bestämmelser om villkoren för beviljande av konsumentkrediter. Med tanke på att de främst är av utlåningskaraktär bör ”köp nu, betala senare”-tjänster inte utgöra en betaltjänst. Dessa tjänster omfattas av det nya direktivet om konsumentkrediter som ersätter direktiv 2008/48/EG. Företag som tillhandahåller ”köp nu, betala senare”-tjänster omfattas dock av detta direktiv om de tillhandahåller någon av de betaltjänster som avses i bilaga I.
(36)För att säkerställa att bevis för att skyldigheterna enligt detta direktiv fullgörs vederbörligen bevaras under en rimlig tidsperiod bör betalningsinstituten åläggas att bevara alla lämpliga uppgifter under minst fem år. Personuppgifter bör inte lagras längre än vad som är nödvändigt för att säkerställa detta ändamål och om en auktorisation har återkallats bör uppgifterna inte lagras längre än fem år efter detta återkallande.
(37)För att säkerställa att ett företag inte tillhandahåller betaltjänster eller e-penningtjänster utan auktorisation bör det krävas att alla företag som avser att tillhandahålla betaltjänster eller e-penningtjänster ansöker om auktorisation utom när detta direktiv föreskriver registrering i stället för auktorisation. För att säkerställa det finansiella systemets och betalningssystemens stabilitet och integritet och skydda konsumenterna, måste sådana företag dessutom vara etablerade i en medlemsstat och övervakas effektivt. Detta krav bör också omfatta betalningsinstitut som ger ut elektroniska pengar, med tanke på de betydande nya tillsynsrisker som är förknippade med möjligheten för institut för elektroniska pengar att även ge ut e-pengatoken. Etablering av en juridisk person i EU bör krävas för utgivare av elektroniska pengar för att möjliggöra effektiv tillsyn av dessa enheter och för harmonisering med förordning (EU) 2023/1114. E-pengatoken är en form av kryptotillgångar som kan öka avsevärt i storlek och medföra risker som påverkar den finansiella stabiliteten, den penningpolitiska självständigheten och penningpolitiken.
(37a)För att betalningsinstituten verkligen ska kunna ägna sig åt gränsöverskridande tjänster bör kommissionen tillhandahålla en särskild webbplats eller en enda kontaktpunkt med all information på ett och samma ställe om hur man registrerar sig i varje medlemsstat.
(38)För att undvika missbruk av etableringsrätten och för att undvika fall där ett betalningsinstitut etablerar sig i en medlemsstat utan att planera att bedriva någon verksamhet i den medlemsstaten, är det lämpligt att kräva att ett betalningsinstitut som ansöker om auktorisation i en medlemsstat tillhandahåller åtminstone en del av sin betaltjänstverksamhet i den medlemsstaten. Ett instituts skyldighet att bedriva en del av sin verksamhet i sitt hemland, som infördes redan genom direktiv (EU) 2015/2366, har tolkats på vitt skilda sätt och vissa hemländer kräver att merparten av verksamheten ska bedrivas i det landet. En ”del” bör tolkas som mindre än merparten av institutets verksamhet för att betalningsinstitutets frihet att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster ska fungera på ett ändamålsenligt sätt.
(39)Ett betalningsinstitut får bedriva annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster eller e-penningtjänster. För att säkerställa en korrekt tillsyn av betalningsinstitutet är det lämpligt att vid behov tillåta nationella behöriga myndigheter att kräva att det inrättas en separat enhet för tillhandahållande av betaltjänster eller e-penningtjänster. Ett sådant beslut från den behöriga myndigheten bör beakta den potentiella negativa inverkan som en händelse som påverkar den andra affärsverksamheten kan ha på betalningsinstitutets finansiella sundhet, eller den potentiella negativa inverkan som uppstår till följd av en situation där betalningsinstitutet inte skulle kunna tillhandahålla separat rapportering om kapitalbasen för sin verksamhet med betalningar och elektroniska pengar och sin övriga verksamhet.
(40)För att säkerställa en korrekt löpande tillsyn av betalningsinstitut och tillgång till korrekt och aktuell information, är det lämpligt att kräva att betalningsinstituten informerar de nationella behöriga myndigheterna om varje förändring i deras verksamhet som påverkar riktigheten i den information som lämnats med avseende på auktorisation även när det gäller ytterligare ombud eller enheter som verksamhet utkontrakteras till. Behöriga myndigheter ska i tveksamma fall kontrollera att den mottagna informationen är korrekt.
(41)För att säkerställa ett enhetligt auktorisationssystem för betalningsinstitut i hela unionen är det lämpligt att fastställa harmoniserade villkor på vilka nationella behöriga myndigheter får återkalla en auktorisation som utfärdats till ett betalningsinstitut.
(42)För att öka insynen i verksamhet som bedrivs av betalningsinstitut som är auktoriserade eller registrerade av behöriga myndigheter i sin hemmedlemsstat, inklusive deras ombud, distributörer och filialer och för att säkerställa ett starkt konsumentskydd i unionen är det nödvändigt att säkerställa enkel tillgång för allmänheten till förteckningen över de företag som tillhandahåller betaltjänster, med sina tillhörande varumärken, som bör inkluderas i ett offentligt nationellt register.
(43)För att säkerställa att information om auktoriserade eller registrerade betalningsinstitut eller enheter som enligt nationell rätt har rätt att tillhandahålla betaltjänster eller e‑penningtjänster finns tillgänglig i hela unionen i ett centralt register bör EBA föra ett sådant register, där en förteckning över namnen på de företag som auktoriserats eller registrerats för att tillhandahålla betaltjänster eller e-penningtjänster bör offentliggöras. Om detta innebär behandling av personuppgifter är det nödvändigt att offentliggöra information om fysiska personer som agerar som ombud eller distributörer på unionsnivå för att garantera att endast auktoriserade ombud och distributörer är verksamma på den inre marknaden, och är därför av intresse för en väl fungerande inre marknad för betaltjänster. Medlemsstaterna bör säkerställa att de uppgifter som de lämnar om de berörda företagen, inbegripet deras ombud, distributörer och filialer är korrekta och aktuella och överförs till EBA utan onödigt dröjsmål och om möjligt automatiskt. EBA bör därför utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för att specificera metoder och arrangemang för överföring av sådan information. Dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder bör säkerställa en hög detaljnivå och konsekvens i informationen. Vid utarbetandet av dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder bör EBA beakta erfarenheterna från tillämpningen av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/411. För att öka transparensen är det lämpligt att den överförda informationen innehåller varumärkena för alla betal- och e‑penningtjänster som tillhandahålls. Personuppgifter bör offentliggöras i enlighet med gällande regler om dataskydd. Om personuppgifter offentliggörs bör lämpliga skyddsåtgärder för personuppgifter införas som förhindrar oavsiktlig vidarespridning av informationen online.
(44)För att öka insynen och medvetenheten om de tjänster som tillhandahålls av leverantörer av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster bör EBA upprätthålla en maskinläsbar förteckning med grundläggande information om sådana företag och de tjänster som tillhandahålls av dem. Informationen i denna förteckning bör göra det möjligt att entydigt identifiera leverantörerna av betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster.
(45)För att utöka räckvidden för sina tjänster kan betalningsinstitut behöva använda enheter som tillhandahåller betaltjänster för deras räkning, inbegripet ombud eller, när det gäller e-penningtjänster, distributörer. Betalningsinstitut kan också utöva sin etableringsrätt i en annan värdmedlemsstat än hemmedlemsstaten genom filialer. I sådana fall är det lämpligt att betalningsinstitutet utan onödigt dröjsmål meddelar den nationella behöriga myndigheten all relevant information om ombud, distributörer och filialer och informerar de nationella behöriga myndigheterna om eventuella ändringar. För att säkerställa transparens gentemot slutanvändarna är det också lämpligt att ombud, distributörer eller filialer som agerar för ett betalningsinstituts räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta.
(45a)När förvärvare använder ett ombud för att tillhandahålla betaltjänster bör det noteras att ombudet endast agerar för en förvärvares räkning som huvudsaklig betaltjänstleverantör och inte i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls betaltjänstanvändaren.
(45b)För att ta hänsyn till föränderliga marknadsförhållanden bör marknadsplatser och plattformar som stöds av betaltjänstleverantörer, som tillhandahåller tjänster till dessa marknadsplatser och plattformar så att de inte har kontroll över eller är i besittning av medel för tredje part, inte beaktas av betaltjänstleverantörernas standardombud.
(46)När betalningsinstituten bedriver sin verksamhet kan de behöva utkontraktera en del av sin verksamhet. För att säkerställa att detta inte inverkar negativt på ett betalningsinstituts fortsatta efterlevnad av kraven för auktorisation eller andra tillämpliga krav enligt detta direktiv är det lämpligt att kräva att ett betalningsinstitut utan onödigt dröjsmål informerar de nationella behöriga myndigheterna när det avser att utkontraktera operativa funktioner och om eventuella ändringar när det gäller användningen av enheter till vilka verksamhet utkontrakteras.
(47)För att säkerställa en lämplig begränsning av de risker som utkontraktering av operativa funktioner kan medföra är det lämpligt att kräva att betalningsinstitut vidtar rimliga åtgärder för att säkerställa att utkontrakteringen inte strider mot kraven i detta direktiv. Betalningsinstitut bör vara fullt ansvariga för sina anställdas handlingar eller för ombud, distributörer eller enheter som utkontrakteras.
(48)För att säkerställa en effektiv tillämpning av de bestämmelser i nationell lagstiftning som antas i enlighet med detta direktiv bör medlemsstaterna utse behöriga myndigheter med ansvar för auktorisation och tillsyn av betalningsinstitut. Medlemsstaterna bör säkerställa att behöriga myndigheter ges de befogenheter och resurser, inbegripet personal, som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter på ett korrekt sätt.
(49)För att de behöriga myndigheterna ska kunna utöva lämplig tillsyn över betalningsinstitut bör dessa myndigheter ges utrednings- och tillsynsbefogenheter och möjlighet att tillämpa administrativa sanktioner och åtgärder som är nödvändiga för att de ska kunna utföra sina uppgifter. Av samma skäl är det lämpligt att ge behöriga myndigheter befogenhet att begära information, genomföra inspektioner på plats och utfärda rekommendationer, riktlinjer och bindande administrativa beslut. Medlemsstaterna bör fastställa nationella bestämmelser, som harmoniserats enligt bestämmelserna i detta direktiv, om tillfälligt upphävande eller återkallande av ett betalningsinstituts auktorisation. Medlemsstaterna bör ge sina behöriga myndigheter befogenhet att tillämpa administrativa sanktioner och åtgärder som särskilt syftar till att sätta stopp för överträdelser av bestämmelser som rör tillsynen eller utövandet av betaltjänstverksamhet.
(50)På grund av mångfalden av möjliga affärsmodeller inom betalningsbranschen är det lämpligt att tillåta ett visst handlingsutrymme i tillsynen för att säkerställa att samma risker behandlas på samma sätt i alla medlemsstater.
(51)När de behöriga myndigheterna övervakar betalningsinstitutens efterlevnad av sina skyldigheter bör de utöva sina tillsynsbefogenheter med respekt för de grundläggande rättigheterna, inbegripet rätten till integritet. Utan att det påverkar en oberoende myndighets (nationella dataskyddsmyndigheten) kontroll och i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör medlemsstaterna införa lämpliga och effektiva skyddsåtgärder när det finns en risk att utövandet av dessa befogenheter skulle kunna leda till missbruk eller godtycklighet som innebär allvarliga inskränkningar av dessa rättigheter, inklusive genom ett förhandsgodkännande från den berörda medlemsstatens rättsliga myndighet, när det är lämpligt.
(52)För att säkerställa skyddet av enskildas och företags rättigheter bör medlemsstaterna säkerställa att alla personer som arbetar eller har arbetat för behöriga myndigheter omfattas av tystnadsplikt.
(53)Betalningsinstitutens verksamhet kan vara gränsöverskridande och relevant för olika behöriga myndigheter samt för EBA, Europeiska centralbanken (ECB) och nationella centralbanker i deras egenskap av monetära myndigheter och tillsynsmyndigheter. Det är därför lämpligt att fastställa bestämmelser för ett effektivt samarbete och informationsutbyte mellan dem. Arrangemangen för informationsutbyte bör vara helt förenliga med dataskyddsreglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1). och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39)..
(54)Om meningsskiljaktigheter uppstår inom ramen för det gränsöverskridande samarbetet mellan behöriga myndigheter bör dessa behöriga myndigheter kunna begära bistånd från EBA som bör fatta ett beslut utan onödigt dröjsmål. EBA bör också kunna hjälpa behöriga myndigheter att nå en överenskommelse på eget initiativ.
(55)Ett betalningsinstitut som utövar etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster bör förse den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten med all relevant information om sin verksamhet och underrätta den behöriga myndigheten om vilken eller vilka medlemsstater som betalningsinstitutet avser att bedriva verksamhet i, om det avser att använda filialer, ombud eller distributörer och om det avser att använda utkontraktering.
(56)För att underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter och en effektiv tillsyn av betalningsinstitut, i samband med användningen av etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster, är det lämpligt att behöriga myndigheter i hemmedlemsstaten lämnar information till värdmedlemsstaten. Vid så kallad ”triangular passporting” där ett betalningsinstitut som är auktoriserat i ett land A använder en förmedlare, till exempel ett ombud, en distributör eller en filial, som är belägen i ett land B för att erbjuda betaltjänster i ett annat land C, bör värdmedlemsstaten anses vara den medlemsstat där tjänsterna erbjuds slutanvändarna. Med beaktande av utmaningarna i det gränsöverskridande samarbetet mellan behöriga myndigheter är det lämpligt att EBA utarbetar förslag till tekniska tillsynsstandarder för samarbete och informationsutbyte med hänsyn till de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2055 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2055 av den 23 juni 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 vad gäller tekniska tillsynsstandarder för samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter vad gäller betalningsinstituts utövande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EUT L 294, 11.11.2017, s. 1)..
(57)Medlemsstaterna bör kunna kräva att betalningsinstitut som är verksamma på deras territorium, vars huvudkontor är beläget i en annan medlemsstat, lämnar periodiska rapporter till dem om sin verksamhet på deras territorium för informations- eller statistikändamål. Om dessa betalningsinstitut bedriver verksamhet i enlighet med etableringsrätten bör de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten eller värdmedlemsstaterna kunna kräva att denna information även används för att övervaka efterlevnaden av förordning XXX [förordningen om betaltjänster]. Detsamma bör gälla om det inte finns något etablering i värdmedlemsstaten eller värdmedlemsstaterna och betalningsinstitutet tillhandahåller tjänster i värdmedlemsstaten eller värdmedlemsstaterna på grundval av friheten att tillhandahålla tjänster. För att underlätta behöriga myndigheters tillsyn av nätverk av ombud, distributörer eller filialer är det lämpligt att de medlemsstater där ombud, distributörer eller filialer är verksamma kan kräva att moderbetalningsinstitutet utser en central kontaktpunkt på deras territorium. Om en medlemsstat inför ett sådant krav bör varje betalningsinstitut endast utse en central kontaktpunkt per medlemsstat. EBA bör utarbeta tillsynsstandarder som innehåller kriterier för att fastställa om utnämningen av en central kontaktpunkt är lämplig och vilka dess funktioner bör vara. Samtidigt bör EBA ta hänsyn till erfarenheterna från tillämpningen av kommissionens delegerade förordningar (EU) 2021/1722 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1722 av den 18 juni 2021 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 vad gäller tekniska tillsynsstandarder som fastställer ramen för samarbete och utbyte av information mellan hemmedlemsstatens och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter i samband med tillsyn av betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som tillhandahåller gränsöverskridande betaltjänster (EUT L 343, 28.9.2021, s. 1). och (EU) 2020/1423 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/1423 av den 14 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 vad gäller tekniska tillsynsstandarder avseende kriterierna för att utse centrala kontaktpunkter på området för betaltjänster och avseende vilka funktioner som dessa centrala kontaktpunkter ska ha (EUT L 328, 9.10.2020, s. 1).. Kravet på att utnämna en central kontaktpunkt bör stå i proportion till uppnåendet av målet om tillräcklig kommunikation och informationsrapportering om efterlevnaden av de relevanta bestämmelserna i förordning XXX [förordningen om betaltjänster] i värdmedlemsstaten.
(58)I krissituationer, där det krävs omedelbar åtgärd för att ta itu med ett allvarligt hot mot de kollektiva intressena för betaltjänstanvändarna i värdmedlemsstaten, inklusive storskaligt bedrägeri, bör det vara möjligt för de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten att vidta säkerhetsåtgärder parallellt med det gränsöverskridande samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och hemmedlemsstaten, och i avvaktan på att den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten vidtar åtgärder. Dessa åtgärder bör vara lämpliga, stå i proportion till sitt syfte samt vara icke-diskriminerande och tillfälliga. Alla åtgärder bör vara väl motiverade. De behöriga myndigheterna i det berörda betalningsinstitutets hemmedlemsstat och andra berörda myndigheter, inklusive kommissionen och EBA, bör informeras i förväg eller, om detta med tanke på krissituationen inte är möjligt, utan onödigt dröjsmål.
(59)Det är viktigt att säkerställa att alla enheter som tillhandahåller betaltjänster omfattas av vissa rättsliga minimikrav. Det är därför önskvärt att kräva registrering av namn och adress på alla fysiska och juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster inklusive enheter som inte kan uppfylla alla villkor för auktorisation som betalningsinstitut, däribland en del små betalningsinstitut. Ett sådant tillvägagångssätt är i linje med rekommendation 14 från arbetsgruppen för finansiella åtgärder som ger en möjlighet för betaltjänstleverantörer som inte kan uppfylla alla villkor i rekommendationen att trots allt kunna behandlas som betalningsinstitut. I detta syfte bör medlemsstaterna, även när enheterna är undantagna från alla eller delar av villkoren för auktorisation, föra in dem i registret över betalningsinstitut. Denna möjlighet till undantag från auktorisation måste dock förenas med stränga krav avseende betalningstransaktionernas värde. Enheter som omfattas av ett undantag från auktorisation bör inte ha etableringsrätt eller frihet att tillhandahålla tjänster och bör inte indirekt utöva dessa rättigheter som deltagare i ett betalningssystem.
(60)För att säkerställa öppenhet när det gäller eventuella undantag för små betalningsinstitut bör medlemsstaterna åläggas att meddela sådana beslut till kommissionen.
(61)Med tanke på den särskilda karaktären för den verksamhet som bedrivs och de risker som är förknippade med tillhandahållandet av kontoinformationstjänster är det lämpligt att införa särskilda tillsynsregler för leverantörer av kontoinformationstjänster utan att det behövs ett fullständigt auktorisationssystem, men med ett lättare registreringskrav åtföljt av dokument och information för att hjälpa den behöriga myndigheten att utföra tillsynen. Leverantörer av kontoinformationstjänster bör kunna tillhandahålla gränsöverskridande tjänster inom ramen för reglerna om passförfaranden.
(62)För att ytterligare förbättra tillgången till kontanter, vilket är en prioritering för kommissionen, bör detaljhandlare tillåtas att i fysiska butiker erbjuda kontantuttagstjänster även i avsaknad av köp av en kund utan att behöva erhålla auktorisation som betaltjänstleverantör, registrering eller vara ombud för ett betalningsinstitut. Dessa kontantuttagstjänster bör dock omfattas av skyldigheten att informera kunden om eventuella avgifter. Dessa tjänster bör tillhandahållas av detaljhandlarna på frivillig basis och bör vara beroende av detaljhandlarens tillgång till kontanter. För att förhindra illojal konkurrens mellan uttagsautomataktörer som inte förvaltar betalkonton och detaljhandlare som erbjuder kontantuttag utan köp samt för att säkerställa att butikerna inte snabbt får slut på kontanter är det lämpligt att införa ett tak på 100 EUR eller motsvarande belopp i den berörda medlemsstatens valuta per transaktion. När kunderna erbjuder denna tjänst bör de autentisera transaktionen och detaljhandlarna bör säkerställa att transaktionen inte är anonym.
(63)Direktiven 2007/64/EG och (EU) 2015/2366 undantog betaltjänster som erbjuds av vissa uttagsautomataktörer från tillämpningsområdet på vissa villkor. Det undantaget ledde till fler uttagsautomattjänster i många medlemsstater, framför allt i glesbefolkade områden, som kompletterar bankernas uttagsautomater. Detta undantag har dock visat sig vara svårt att tillämpa på grund av dess tvetydighet när det gäller de enheter som omfattas av det. För att lösa detta problem är det lämpligt att uttryckligen ange att tidigare undantagna uttagsautomataktörer är sådana som inte förvaltar betalkonton. Med hänsyn till de begränsade risker som är förknippade med sådana uttagsautomataktörers verksamhet är det lämpligt att låta dem omfattas av ett särskilt tillsynssystem som är anpassat till dessa risker och som endast kräver ett registreringssystem i stället för att helt undanta dem från tillämpningsområdet.
(64)Tjänsteleverantörer som ville utnyttja ett undantag från tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2015/2366 frågade ofta inte myndigheterna om deras verksamheter omfattas av, eller var undantagna från, det direktivet, utan förlitade sig på sina egna bedömningar. Detta har lett till olika tillämpning av vissa undantag i medlemsstaterna. Betaltjänstleverantörer verkar även ha utnyttjat vissa undantag för att ändra affärsmodeller, så att betalningsverksamheter hamnar utanför direktivets tillämpningsområde. Detta kan medföra ökade risker för betaltjänstanvändare och olika villkor för betaltjänstleverantörer på den inre marknaden. Tjänsteleverantörerna bör därför vara skyldiga att anmäla relevanta verksamheter till de behöriga myndigheterna så att de behöriga myndigheterna kan bedöma om de krav som fastställs i de relevanta bestämmelserna är uppfyllda och för att säkra en enhetlig tolkning av reglerna på hela den inre marknaden. Framför allt bör ett anmälningsförfarande föreskrivas för alla undantag som grundar sig på användning av ett tröskelvärde, för att garantera efterlevnad av de särskilda kraven. Vidare är det viktigt att inkludera ett krav för potentiella betaltjänstleverantörer att anmäla till de behöriga myndigheterna vilken verksamhet som de bedriver inom ramen för ett begränsat nätverk på grundval av kriterierna i förordning XXX [förordningen om betaltjänster] där betalningstransaktionernas värde överstiger ett visst tak. De behöriga myndigheterna bör bedöma huruvida den verksamhet som anmäls kan betraktas som verksamhet som bedrivs inom ramen för ett begränsat nätverk för att säkerställa om den bör förbli undantagen från tillämpningsområdet.
(65)Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör delegeras till kommissionen vad gäller uppdatering av samtliga belopp med hänsyn till inflationen. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den säkerställa att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(66)För att säkerställa en konsekvent tillämpning av de tillämpliga kraven bör kommissionen kunna använda sig av EBA:s sakkunskap och stöd, där EBA bör få i uppdrag att utarbeta riktlinjer och förslag till tekniska tillsynsstandarder. Kommissionen bör ges befogenhet att anta detta förslag till tekniska tillsynsstandarder. Dessa särskilda uppgifter är helt förenliga med EBA:s funktion och ansvar i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (EBA), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12)..
(66a)EBA bör samordna ett samarbetsforum, minst en gång per år, mellan nationella behöriga myndigheter för att underlätta ytterligare harmonisering när det gäller införlivande, genomförande och efterlevnad av bestämmelserna i detta direktiv.
(67)Eftersom ytterligare integrering av en inre marknad för betaltjänster inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås enbart av medlemsstaterna själva, eftersom det krävs harmonisering av ett stort antal skilda regler i de olika medlemsstaternas rättssystem, och skulle uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver det som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(68)Detta direktiv omfattar inte tillståndskrav för betalningssystem, betalningsordningar eller betalningsarrangemang, eftersom överlappning med eurosystemets tillsynsram för massbetalningssystem måste undvikas, inbegripet för systemviktiga betalningssystem och andra system samt eurosystemets nya PISA-ramverk (payment instruments, schemes and arrangements) och de nationella centralbankernas tillsyn. Detta direktiv omfattar inte heller, inom sitt tillämpningsområde, tillhandahållande av tekniska tjänster, inbegripet behandling eller drift av digitala plånböcker. Med tanke på innovationstakten inom betalningssektorn och eventuella nya risker är det dock nödvändigt att kommissionen i sin framtida översyn av detta direktiv särskilt beaktar denna utveckling och bedömer om direktivets tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta nya tjänster och enheter.
(69)Av rättssäkerhetsskäl bör övergångsbestämmelser införas så att företag som har startat sin verksamhet som betalningsinstitut i enlighet med den nationella lagstiftning genom vilken direktiv (EU) 2015/2366 införlivats kan fortsätta att utöva sin verksamhet i den berörda medlemsstaten under en viss tidsperiod.
(70)Av rättssäkerhetsskäl bör övergångsbestämmelser införas som säkerställer att institut för elektroniska pengar som har startat sin verksamhet i enlighet med den nationella lagstiftning genom vilken direktiv 2009/110/EG införlivats kan fortsätta att utöva sin verksamhet i den berörda medlemsstaten under en viss tidsperiod. Denna tidsperiod bör vara längre för institut för elektroniska pengar som har omfattats av undantag i enlighet med artikel 9 i direktiv 2009/110/EG.
▌
(72)Specifikationen att deltagare får agera som central motpart, avvecklingsagent eller clearingorganisation eller utföra en del av eller alla dessa uppgifter bör återinföras i direktiv 98/26/EG för att säkerställa en samstämmig förståelse i medlemsstaterna. Det bör också återinföras att medlemsstaterna, när det är motiverat på grund av systemrisker, bör tillåtas att betrakta en indirekt deltagare som en deltagare i systemet och tillämpa bestämmelserna i direktiv 98/26/EG på en sådan indirekt deltagare. För att säkerställa att detta inte begränsar ansvaret för den deltagare genom vilken den indirekta deltagaren vidarebefordrar överföringsuppdrag till systemet bör detta dock klargöras i det direktivet, för att säkerställa rättssäkerhet.
(73)Konsumenterna bör ha rätt att hävda sina rättigheter i förhållande till de skyldigheter som åläggs dataanvändare eller datainnehavare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 20../…. [FIDA] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 20../…. om en ram för tillgång till finansiella uppgifter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010, (EU) nr 1095/2010 och (EU) 2022/2554. genom grupptalan i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 4.12.2020, s. 1).. I detta syfte bör det i det här direktivet föreskrivas att direktiv (EU) 2020/1828 är tillämpligt på grupptalan som väcks mot överträdelser som begås av dataanvändare eller datainnehavare av bestämmelser i förordning (EU) 20../…. [FIDA] som skadar eller kan skada konsumenternas kollektiva intressen. Bilagorna till det direktivet bör därför ändras i enlighet med detta. Det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa att ändringen återspeglas i de införlivandeåtgärder som antagits i enlighet med direktiv (EU) 2020/1828.
(74)I enlighet med principerna om bättre lagstiftning bör detta direktiv ses över med avseende på dess ändamålsenlighet och effektivitet när det gäller att uppnå sina mål i enlighet med den åtföljande konsekvensbedömningen. Översynen bör äga rum en tillräckligt lång tid efter den dag detta direktiv börjar tillämpas för att den ska kunna baseras på lämpliga bevis. Fem år anses vara en lämplig period. Översynen bör beakta hela direktivet men vissa frågor bör särskilt uppmärksammas, nämligen tillämpningsområdet och skyddet av betalningsinstitutens medel och antalet betaltjänstleverantörer som auktoriserats enligt detta direktiv och deras marknadsandel, som kan påverkas av de regler som kommissionen föreslog den 18 april 2023 COM(2023) 228 final. och som, när de antas, ändrar Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem. När det gäller detta direktivs tillämpningsområde är det dock lämpligt att en översyn äger rum tidigare, tre år efter ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) [.../...] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) [.../...] av den [...] om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L...). (förordningen om betaltjänster), med tanke på den vikt som läggs vid detta ämne i förordning (EU) 2022/2554. Denna översyn av tillämpningsområdet bör överväga både en eventuell utvidgning av förteckningen över betaltjänster till att omfatta tjänster som de som utförs av betalningssystem och betalningsordningar, och ett eventuellt inkluderande i tillämpningsområdet av vissa tekniska tjänster som för närvarande undantas, såsom digitala plånböcker.
(75)Mot bakgrund av antalet ändringar som måste göras i direktiven (EU) 2015/2366 och 2009/110/EG är det lämpligt att båda direktiven upphävs och ersätts av detta direktiv.
(76)All behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för detta direktiv måste vara förenlig med förordning (EU) 2016/679 och förordning (EU) 2018/1725. Tillsynsmyndigheterna enligt förordning (EU) 2016/679 och förordning (EU) 2018/1725 ansvarar därför för tillsynen av den behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för detta direktiv. Vid införlivandet av detta direktiv bör medlemsstaterna säkerställa att den nationella lagstiftningen innehåller lämpliga dataskyddsåtgärder för behandling av personuppgifter.
(77)Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 22 augusti 2023.