(2)Kriser som leder till ansökningar om konsulärt skydd ökar i frekvens och omfattning. Covid-19-pandemin, krisen i Afghanistan 2021, Rysslands anfallskrig mot Ukraina, konflikten i Sudan, hemtransporterna från Israel och Gaza, den ökande mängden humanitära kriser samt naturkatastrofer och av människan orsakade katastrofer och andra liknande kriser har gett upphov till ett sammanhang för att identifiera brister och överväga hur unionsmedborgarnas utövande av rätten till konsulärt skydd ytterligare kan underlättas. Unionens förmåga att reagera på dessa pågående kriser bör stärkas genom att man åtgärdar eventuella brister och stärker beredskaps-, informationsinsamlings- och beslutsförmågan inför och under kriser. Mot bakgrund av dessa erfarenheter och för att förenkla förfarandena för medborgare och konsulära myndigheter bör reglerna och förfarandena i direktiv (EU) 2015/637 förtydligas och strömlinjeformas, för ett mer verkningsfullt tillhandahållande av konsulärt skydd till icke-företrädda unionsmedborgare, särskilt i krissituationer. De tillgängliga resurserna bör utnyttjas på bästa sätt på medlemsstats- och unionsnivå, både lokalt i tredjeländer och i huvudstäderna.

(4)För att förbättra rättssäkerheten för konsulära myndigheter och medborgare är det lämpligt att fastställa mer detaljerade kriterier till stöd för bedömningen av huruvida en unionsmedborgare ska betraktas som icke-företrädd och därmed berättigad till konsulärt skydd från den medlemsstat vars konsulära myndigheter unionsmedborgaren har kontaktat. Dessa kriterier bör vara tillräckligt pragmatiska och flexibla och tillämpas mot bakgrund av lokala omständigheter, exempelvis resmöjligheterna eller säkerhetssituationen i det aktuella tredjelandet. I detta sammanhang bör tillgänglighet, närhet och säkerhet förbli viktiga faktorer.

(5)Som ett första kriterium bör de konsulära myndigheterna ta hänsyn till hur svårt det är för medborgare att inom 48 timmar på ett säkert sätt nå eller nås av ambassaden eller konsulatet för den medlemsstat de är medborgare i, med beaktande av det begärda biståndets art och hur brådskande det är samt vilka medel, i synnerhet ekonomiska resurser, som är tillgängliga för dem. Även om den lämpliga tidsperioden beror på de särskilda omständigheterna i varje begäran om bistånd, bör den tid som medborgarna har på sig att på ett säkert sätt nå eller nås av sin medlemsstats ambassad eller konsulat under inga omständigheter överstiga 48 timmar. Till exempel bör behovet av en provisorisk EU-resehandling till följd av förlust av resehandlingar i princip leda till att en medborgare betraktas som icke-företrädd om medborgaren skulle behöva resa över natten eller med flyg för att nå ambassaden eller konsulatet för den medlemsstat de är medborgare i, eftersom det inte kan förväntas att medborgaren reser under sådana förhållanden.

(7)Begreppet avsaknad av beskickning bör tolkas så att det säkerställs att rätten till konsulärt skydd är verkningsfullt. Om medborgaren hänvisas till sin hemmedlemsstats ambassad eller konsulat, bör medborgaren betraktas som icke-företrädd om det konsulära skyddet därigenom sannolikt skulle äventyras, i synnerhet om ärendet är så brådskande att det krävs omedelbara åtgärder från den ambassad eller det konsulat som anmodats. Detta är särskilt aktuellt i krissituationer, där avsaknad av bistånd inom rimlig tid kan få särskilt negativa konsekvenser för medborgaren. Dessutom bör man ta hänsyn till betydande minskningar av personalstyrkan vid ambassader eller konsulat, eftersom sådana avsevärt kan påverka ändamålsenligheten och effektiviteten i deras insatser och ytterligare skulle kunna förvärra de utmaningar som medborgare som söker konsulärt bistånd ställs inför.

(11)Ansökningar bör inte överföras om det konsulära skyddet därigenom skulle äventyras, i synnerhet om ärendet är så brådskande att det krävs omedelbara åtgärder från den anmodade medlemsstatens ambassad eller konsulat. Detta kan till exempel vara fallet vid allvarliga medicinska nödsituationer eller till synes godtyckliga eller politiskt motiverade gripanden. Dessutom bör icke-företrädda medborgare hållas informerade om sådana eventuella överföringar.

(13)När medlemsstaterna tillhandahåller konsulärt skydd till icke-företrädda medborgare bör de ta hänsyn till en intersektionell strategi för de särskilda behoven hos utsatta grupper, såsom underåriga utan medföljande vuxen, offer för tvångsäktenskap eller äktenskaplig fångenskap, vilka bör ges rättsligt och psykologiskt stöd, gravida kvinnor, personer med nedsatt rörlighet, äldre, personer med funktionsnedsättning eller enskilda som riskerar att diskrimineras på någon grund, såsom de som anges i artikel 21 i stadgan.

(19)För att säkerställa beredskapen inför eventuella konsulära kriser som kräver bistånd till icke-företrädda medborgare – inbegripet naturkatastrofer, politiska oroligheter eller terrordåd – bör det lokala konsulära samarbetet mellan medlemsstaterna och unionens delegationer i tredjeländer innefatta korrespondens om frågor som är relevanta för sådana medborgare, däribland om deras säkerhet och skydd, inrättandet av gemensamma konsulära beredskapsplaner och mekanismer för snabba insatser samt anordnandet av konsulära övningar. Det kan därvid vara särskilt relevant för orepresenterade medlemsstaters konsulära myndigheter att inkluderas i sådant lokalt konsulärt samarbete när de samordnar den konsulära krisberedskapen och krishanteringen.

(23)För att säkerställa en ändamålsenlig samordning av konsulärt bistånd bör gemensamma konsulära beredskapsplaner också, när så är lämpligt, ta hänsyn till den roll och de ansvarsområden som tillkommer de ledande staterna, dvs. medlemsstater som är representerade i ett visst tredjeland och som ansvarar för att samordna och leda biståndet till icke-företrädda medborgare under kriser. För att säkerställa att gemensamma konsulära beredskapsplaner hålls fortsatt aktuella bör de även utvärderas årligen, eller oftare om det föreligger extraordinära omständigheter som kräver det, i samband med konsulära övningar. Samtidigt bör gemensamma konsulära beredskapsplaner inte tolkas som att de ersätter medlemsstaternas befintliga nationella krisplaner eller påverkar medlemsstaternas ansvar att lämna konsulärt bistånd till sina egna medborgare, utan som en sammanhängande strategi som dessutom kan bidra till att samordna de företrädda medlemsstaternas insatser.

(25)Reserekommendationer, dvs. information som lämnas av medlemsstaterna om den relativa säkerheten vid resor till specifika tredjeländer, bör regelbundet uppdateras så att resenärer kan fatta ett välgrundat beslut om ett visst resmål, inbegripet tredjeländer där den medlemsstat de är medborgare i inte är representerad. Även om det är medlemsstaterna som ansvarar för att utfärda reserekommendationer är det lämpligt att de samordnar innehållet, särskilt i samband med kriser, för att säkerställa en enhetlig nivå i rekommendationerna. Detta skulle kunna inbegripa att man enas om en gemensam struktur för de risknivåer som anges i reserekommendationerna, med användning av utrikestjänstens säkra plattform. Sådan samordning bör äga rum i ett tidigt skede när medlemsstaterna planerar att ändra nivån på sina reserekommendationer.

(26)Effektiv samordning är avgörande för att säkerställa en verkningsfull krishantering. För att säkerställa en sådan samordning måste medlemsstaterna stödjas av och få information i rätt tid av utrikestjänstens krishanteringscentrum och kommissionens centrum för samordning av katastrofberedskap. Samordnad krishantering på unionsnivå är särskilt viktig i de situationer som kräver evakuering, för att säkerställa att det tillgängliga stödet tillhandahålls på ett snabbt och effektivt sätt och att tillgänglig evakueringskapacitet utnyttjas på bästa sätt. Av detta skäl bör relevant förstahandsinformation, exempelvis om tillgänglig evakueringskapacitet, delas i god tid för att göra det möjligt att reagera snabbt och effektivt, även vid räddnings- och evakueringsinsatser med militära tillgångar. I detta avseende bör utrikestjänsten kunna ta emot automatisk och kontinuerlig information från medlemsstaterna om situationen i tredjeländer.

(28)Gemensamma konsulära grupper bör bygga på principerna om solidaritet med representerade medlemsstater, jämlikhet vid beslut om interna arbetsstrukturer, enkelhet i gruppernas sammansättning, kostnadsdelning – där varje medlemsstat, unionsinstitution eller unionsorgan bär sina egna driftskostnader – flexibilitet, synlighet för unionens samordnade insatser och öppenhet gentemot relevanta tredjeländer.

(30)För att stödja unionsmedborgare i trångmål är det viktigt att förse dem med tillförlitlig och lättillgänglig information om hur de kan använda sig av konsulärt bistånd i tredjeländer, inbegripet digitala kontaktalternativ. Kommissionens avdelningar och utrikestjänsten bör i nära samordning med medlemsstaterna sprida relevant information, inbegripet information som tillhandahålls av medlemsstater om sina konsulära nätverk och de tredjeländer med vilka de har ingått praktiska arrangemang om delat ansvar för att tillhandahålla konsulärt skydd till icke-företrädda medborgare. För att underlätta behandlingen av sådan information bör den tillhandahållas i maskinläsbart format.

(31)Medlemsstaterna bör vidta ytterligare åtgärder för att öka unionsmedborgarnas medvetenhet om sin rätt till konsulärt skydd, varvid hänsyn även bör tas till de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning. Eftersom de kostnader som detta medför är begränsade bör medlemsstaterna återge ordalydelsen i artikel 23 i EUF-fördraget i pass som utfärdas av medlemsstaterna, för att därigenom öka medborgarnas medvetenhet om rätten till skydd av diplomatiska och konsulära myndigheter, vilket kommissionen rekommenderade redan i sin rekommendation K(2007) 5841. Medlemsstaterna bör också tillhandahålla information om icke-företrädda medborgares rätt till konsulärt skydd i reserekommendationer och kampanjer om konsulärt bistånd. De bör också samarbeta med de leverantörer av persontransporttjänster och de transportknutpunkter som erbjuder resor till tredjeländer, till exempel genom att uppmana dem att lägga till relevant information om rätten till konsulärt skydd i det informationsmaterial som tillhandahålls kunderna.

__________________

5 Kommissionens rekommendation K(2007) 5841 av den 5 december 2007 om införande av texten till artikel 20 i EG-fördraget i pass (EUT L 118, 6.5.2008, s. 30, ELI: http://data.europa.eu/eli/reco/2008/355/oj).

(32)De finansiella bestämmelserna i direktiv (EU) 2015/637 bör anpassas för att förenkla återbetalning och fortsatt säkerställa ekonomisk bördefördelning. Det bör i synnerhet vara möjligt för icke-företrädda medborgare att på samma villkor som den bistående medlemsstatens medborgare direkt ersätta kostnaderna för den tjänst som tillhandahålls av den medlemsstaten, för att undvika den administrativa börda som begäran om ersättning från den medlemsstat personen är medborgare i ger upphov till. Därutöver bör medlemsstaterna också ha möjlighet att avstå från att ta ut sådana kostnader. Eftersom icke-företrädda medborgare i vissa situationer kanske inte kan betala när de ansöker om bistånd, särskilt när de blivit bestulna på sina kontanter och andra betalningsmedel, är det nödvändigt att föreskriva att den bistående medlemsstatens konsulära myndigheter kan ålägga dem att underteckna ett åtagande om återbetalning. Myndigheterna i den bistående medlemsstaten kan på grundval av ett sådant åtagande begära ersättning för kostnaderna tre månader efter det att biståndet tillhandahölls.

(33)I fall där kostnaderna inte har återbetalats av medborgaren direkt, dvs. varken omedelbart vid ansökningstillfället eller senare på begäran av den bistående medlemsstaten på grundval av åtagandet om återbetalning, bör den bistående medlemsstaten ha rätt att begära ersättning för kostnaderna från den icke-företrädda medborgarens hemmedlemsstat. För att undvika att man ställs inför begäranden om ersättning efter längre tidsperioder bör den bistående medlemsstaten och medborgarens hemmedlemsstat ges en rimlig tidsfrist för framställande av begäran respektive för återbetalning. Tidsfristen bör vara anpassad efter hur komplicerat problemet är, hur mycket anläggningens personal deltar och varaktigheten för biståndet.

(41)Vid behandlingen av sådana särskilda kategorier av personuppgifter bör medlemsstaternas behöriga myndigheter och unionens institutioner och organ säkerställa lämpliga och specifika åtgärder för att skydda de registrerades intressen och rättigheter. När så är möjligt bör detta inbegripa kryptering av sådana personuppgifter och specifik tilldelning av åtkomsträttigheter för personal som har åtkomst till de angivna typerna av särskilda kategorier av personuppgifter.

(a)Hur svårt det är för berörda medborgare att inom rimlig tid på ett säkert sätt nå eller nås av ambassaden eller konsulatet för den medlemsstat de är medborgare i, med beaktande av det begärda biståndets art och hur brådskande det är samt vilka medel som de har till sitt förfogande. Även om den lämpliga tidsperioden beror på de särskilda omständigheterna i varje begäran om bistånd, får den tid som medborgarna har på sig att på ett säkert sätt nå eller nås av sin medlemsstats ambassad eller konsulat under inga omständigheter överstiga 48 timmar.

(2)I artikel 9 ska följande led läggas till:

utgår

utgår

2.Unionens delegationer ska stödja medlemsstaterna i tillhandahållandet av konsulärt skydd till icke-företrädda medborgare i enlighet med artikel 5.10 i beslut 2010/427/EU. Sådant stöd får omfatta utförande, på begäran av medlemsstaterna och på deras vägnar, av särskilda konsulära biståndsuppgifter. Den bistående medlemsstaten och medborgarskapsmedlemsstaten ska utan dröjsmål tillhandahålla unionens delegation all relevant information i det berörda fallet.

1.Inom ramen för det lokala konsulära samarbete som avses i artikel 12 ska medlemsstaterna och utrikestjänsten upprätta och enas om en gemensam konsulär beredskapsplan för varje tredjeland. Den gemensamma konsulära beredskapsplanen ska uppdateras årligen, eller oftare, vid extraordinära omständigheter, och innehålla följande:

(a)En analys av den konsulära situationen i landet, inbegripet en översikt över medlemsstaternas ambassader eller konsulat, en uppskattning av antalet unionsmedborgare och deras lokalisering samt en riskbedömning av de mest sannolika scenarier som kan komma att påverka unionsmedborgarna, till exempel, men inte begränsat till, militära risker, politiska risker, brottsrisker och hälsorisker samt naturkatastrofer.

I förekommande fall ska unionens delegationer samordna upprättandet och godkännandet av gemensamma konsulära beredskapsplaner, på grundval av bidrag från ambassaderna eller konsulaten för de medlemsstater som är representerade i det berörda tredjelandet och de orepresenterade medlemsstaternas konsulära myndigheter. Detta kan vid behov inbegripa samarbete med tredjeländer och internationella organisationer. Gemensamma konsulära beredskapsplaner ska göras tillgängliga för alla medlemsstater, utrikestjänsten och kommissionens avdelningar.

4.Medlemsstaterna ska i enlighet med nationell rätt vidta proaktiva åtgärder för att säkerställa att deras medborgare på lämpligt sätt hos behöriga nationella myndigheter registrerar eller informerar om resor till eller bosättning i tredjeländer, i synnerhet när tredjeländerna i fråga inte anses vara helt säkra.

5.Medlemsstaterna ska utbyta information om ändringar av sina reserekommendationer till medborgare i ett tidigt skede, särskilt i samband med krissituationer, och ska sträva efter att säkerställa att nivån på de reserekommendationer som lämnas är enhetlig. Medlemsstaterna bör under alla omständigheter informera varandra varje gång de får kännedom om ökade säkerhetsrisker.”

2.Vid behov får medlemsstaterna bistås av gemensamma konsulära grupper bestående av experter från medlemsstaterna, särskilt från medlemsstater som inte är representerade i det tredjeland som drabbats av krisen, och från utrikestjänsten och kommissionens avdelningar. Gemensamma konsulära grupper ska vara tillgängliga för snabb utplacering i tredjeländer som drabbats av en konsulär kris. Deltagandet i gemensamma konsulära grupper ska vara frivilligt. Utrikestjänsten och kommissionen ska stödja dessa experters och de gemensamma konsulära gruppernas beredskap.

4.När medlemsstaterna tillhandahåller bistånd får de erhålla stöd från unionsinstrument såsom utrikestjänstens krishanteringsstrukturer och dess krishanteringscentrum. Medlemsstaterna får också involvera centrumet för samordning av katastrofberedskap, som inrättats genom artikel 7 i beslut nr 1313/2013/EU, unionens civilskyddsmekanism och, om så är lämpligt, EU:s uppdrag och insatser inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och den EU-kapacitet för snabba insatser som anges i den strategiska kompassen för säkerhet och försvar.”

En gång var sjätte månad ska medlemsstaterna förse utrikestjänsten och kommissionen med följande information:

2.Medlemsstaterna, kommissionens avdelningar och utrikestjänsten ska göra den information som avses i punkt 1 allmänt tillgänglig på ett sätt som säkerställer att den information som lämnas är enhetlig.

3.Medlemsstaterna ska tillhandahålla den information som avses i punkt 1 i ett maskinläsbart format.

1.Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att informera sina medborgare om deras rätt enligt artikel 20.2 c i EUF-fördraget, särskilt genom följande:

utgår

Om en icke-företrädd medborgare inte kan betala de kostnader som avses i punkt 1 till den bistående medlemsstaten i samband med att vederbörande ansöker om bistånd, får den bistående medlemsstaten kräva att den icke-företrädda medborgaren undertecknar ett åtagande om återbetalning. På grundval av detta får den bistående medlemsstaten uppmana den berörda icke-företrädda medborgaren att betala kostnaderna inom tre månader från det att biståndet tillhandahölls. Oförmåga att betala de kostnader som avses i punkt 1 i samband med en ansökan om bistånd ska inte påverka den icke-företrädda medborgarens rätt till konsulärt skydd.

6.Kommissionen får anta genomförandeakter om fastställande av standardformulär som är tillgängliga på alla medlemsstaters språk och som ska användas för det åtagande om återbetalning som avses i punkt 2 och för den återbetalning av kostnaderna från den medlemsstat där personen är medborgare som avses i punkt 3. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15a.2.

6.Vid behandlingen av de personuppgifter som avses i punkt 5 ska medlemsstaternas behöriga myndigheter och unionens institutioner och organ säkerställa lämpliga och specifika åtgärder för att skydda de registrerades intressen och rättigheter. De ska också införa interna riktlinjer och vidta nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att förhindra obehörig åtkomst till och överföring av sådana personuppgifter.

Vid tillämpningen av detta direktiv får medlemsstaternas behöriga myndigheter överföra personuppgifter till ett tredjeland eller en internationell organisation endast för att utföra de uppgifter som avses i artikel 9, artikel 10 och artikel 13a, och i enlighet med kapitel V i förordning (EU) 2016/679. Personuppgifter som avses i punkt 5 ska undantas från en sådan överföring, såvida inte den berörda unionsmedborgarens uttryckliga förhandsgodkännande har erhållits.

Medlemsstaterna ska säkerställa att icke-företrädda medborgare har faktisk tillgång till klagomålsmekanismer och rättsmedel enligt nationell rätt om deras rättigheter enligt detta direktiv kränks.”

Senast [fem år efter den sista dagen för införlivande av ändringsdirektivet] ska kommissionen genomföra en utvärdering av detta direktiv och lägga fram en rapport om de huvudsakliga resultaten till Europaparlamentet och rådet.